En avgjutning i ett gipsbaserat material föreställer konstnären iklädd en silverfärgad cyberfetischdräkt som står på en kvadratisk svart låda. Öppningar i dräkten blottar bröst utan bröstvårtor och ett ospecificerat kön. Skulpturen med blicken fäst vid en punkt i en avlägsen dröm ser ut att vänta på en tid som kanske kommer, är eller redan har varit. Bakom skulpturen finns en svart duk med en videoprojektion. På den faller en skugga från den könlösa skulpturen som på ett subtilt sätt sammanlänkar den med det abstrakta neonlandskapet i projektionen som får mig att tänka på öppningsscenen i Blade Runner. Bernstrups egenkomponerade musik fyller rummet med syntpop som glittrar av drypande syntslingor, trasiga neonlysör och tung 80tals nostalgi.
Mitt första intryck av verket är ganska platt och jag får inga direkta konnotationer till begreppet samtidskonst men jag dröjer mig kvar och låter mig hänföras av musiken som för mig tillbaka till konstvärldens trygga självklarhet om att det här är konst.
Med tanke på Bernstrups tidigare performance verk där han i olika androgyna latexdräkter framför sin syntmusik ter sig det här verket något statiskt och avsaknaden av en person blir märkbar men samtidigt så blir det intressant att se det som ett fruset performance verk. Den verkliga upplevelsen av ett musikframträdande har här övertagits av Bernstrups, i skulpturen, instantierade avatar och problematiserar därmed förhållandet mellan kropp och identitet.
Avataren som könlös skulptur knyter på ett fint sätt an med titeln ASFR som är ett annat begrepp för robotfetischism. Jag trivs med tanken och möjligheten på att man i den virtuella världen kan välja vilken identitet man vill vara när som helst en tanke Bernstrup också verkar tycka om. En identitetens ständiga nyskapande eller om man så vill en sorts positiv schizofreni som väl uttrycks i verket. Skulpturens könlöshet blir också intressant i relation till dess högklackade skor, mansansikte, bröst och det släta könet. De högklackade skorna som en symbol för kvinnlighet är ett ständigt återkommande tema i dataspelsestetikens könsstereotypa framställning av kvinnan men blir här till en tom kliché med syfte att neutralisera den.
På ena sidoväggen hänger olika skisser på hans tidigare performance dräkter som tyvärr inte alls känns lika aktuella utan snarare som en sorts mini retrospektiv utställning med syfte att fylla ut lokalen. De kunde väl hängt i det andra rummet åtminstone.
Det som jag tycker var intressant med utställningen däremot var just problematiken med det som uppstår i gränslandet mellan det virtuella och ”verkligheten”. Har det virtuella blivit verkligt eller har det verkliga blivit virtuellt? Nja, jag skulle nog hellre vilja säga att det virtuella alltid varit en del av vår verklighet och den delen kan man få se en glimt av på Andréhn-Shiptjenko.
Under november har ett flertal performanceprojekt utmanat den konventionella publikrollens stillasittande. Besökares rörelsemönster har koreograferats och utställningsrummen har expanderat och letat sig iväg och vidare genom korridorer och bakdörrar. Intresset för att omformulera både platsen för konstupplevelsen och koderna för hur en publik ska bete sig är påtagligt. På Nationalmuseum har konstnärsduon Lundahl & Seitls performance Symphony of a Missing Room fungerat som en guidad visning där utställningssalar släckts ner och de guidades blickar vänts från objekten och mot det egna medvetandet kring tid, rum och perception. På Dansens Hus har livekonstkollektivet MELO med sin föreställning nr. 4 tagit med en och en i publikgrupperna på en vandring genom lokalerna, stannat till i rum och skapat möten på vägen, med ljus, ljud och improvisation.
Jag låter mig själv föras med på perfromancepromenaden Bakom Den Gula Tapeten som tar plats på Tensta konsthall fram till 5 december. Vi är en grupp på fem personer som möts av föreställningens projektledare Ida Ömalm Ronvall vid tunnelbanespärrarna. Hon hälsar oss välkomna till Tensta konsthall och ber oss följa med, över torget och åt ett annat håll än den invanda vägen ner mot konsthallen. Med fruktstånd och kommers bara ett ögonblick bort blir det mycket tyst när dörren slås igen bakom oss. Vårt fåriga gäng är ensamma i ena änden av en mycket lång korridor. Långt bort står en allvarlig kvinna i blus och tittar på oss över axeln, medan hon rör sig bortåt. Vi har vägg i ryggen och förstår vart vi ska. Efter kvinnan. Så fortsätter det, upp för trappor, ner för trappor, runt hörn, en skymt där, en blick där, en annan kvinna fast mer av en flicka i en gul klänning. Vi följer lydigt efter. Än en gång stängs en dörr bakom oss men denna gång även en framför oss. Vi är instängda och det är inte bara spännande. Men då dyker hon upp igen, projektledaren. Vi får hänga av oss ytterkläder och slussas vidare.
Konsthallen öppnar upp sig, nedsläckt och svår att orientera sig i. Ytterligare en kvinna möter oss och vi är nu mitt i det hela. Hon talar till oss, spänner ögonen i oss. Nära och direkt, tränger sig förbi, visar bestämt medan hon berättar om sin vistelse i byggnaden. Hon är här för att bli frisk säger hon. Hennes rörelser är strama. Det är en tapet som besvärar henne. Genom en mycket precis scenografi tas berättelsen vidare, bakom ett draperi ryms ännu en dimension av historien, i en oljig projektion en annan. Med hjälp av ett bestämt fladdrande med ficklampssken får den gulklädda oss att förstå att det är i de minimala titthålen i väggen vi ska titta. Ännu en värld öppnar sig. Bakom Den Gula Tapeten är en novell från 1890-tal av Charlotte Perkins Gilman som här arbetats om till scenversion av den konstnärlige ledaren Anne Jonsson. Uppsättningen är över nästan lika plötsligt som den började. Det är lite som att återvända till verkligheten efter att ha förlorat sig lite för mycket i ett medryckande samtal om livets storhet. Lite skamset, för det var ju bara på låtsas.
Den frihet det innebär att som publik själv röra sig i samma rum som scenkonstnärerna är ibland svår att förvalta. Jag stör mig snabbt på min respekt för uppsättningen och min strävan efter att röra mig rätt. Jag känner mig lite klumpig. Kanske blir medvetenheten om den egna lydigheten allt för tydlig. Det största värdet i promenadformatet ligger inte i just den hierarkiförskjutning mellan publik och konstnär som uppstår, utan snarare i potentialen i ett annat utnyttjande av det fysiska rummet. Det är en scenografisk fröjd att följa Bakom Den Gula Tapeten, möjligheterna känns aldrig sinande när ingen kuliss eller publikrad begränsar berättelsens framfart. De små världarna känns större än någonsin i skrymslena och korridorerna på Tensta konsthall.
Nu finns Crystal Beacon #4 uppe för lyssning! Den här delen heter The End Of The World med konstnärerna Henning Lundkvist, Henrik Kihlberg och Rickard Daun. Crystal Beacon är en mycket intressant webb-baserad plattform för Mejan-associerade konstnärer som arbetar med ljudkonst. Projektet drivs av Jennifer Rainsford, Lena Bergendahl och Rut Karin Zettergren. Varje program har ett eget tema och det är olika människor som deltar från gång till gång. Det hela är ett mycket bra initiativ.
I sin recension i SvD av utställningen Tumult- dialog om ett konsthantverk i rörelse på Gustavsbergs konsthall skriver Dennis Dahlqvist om “den unga konsthantverksgruppen We work in a fragile material”. Unga? En vecka senare är jag fortfarande provocerad.
We Work In a Fragile Material är en grupp konsthantverkare någonstans mellan trettiofem och fyrtio som bilades 2001 efter Konstfacksstudier. Om Dahlqvist när han skriver ung inte talar om ålder utan om ett konsnärskap känns inte det heller uppdaterat. Gruppen har länge figurerat på konsthantverksscenen och har snarare kommit att stå för en nu etablerad vidgning av konsthantverksbegreppet som dagens studenter definierar sig mot och refererar till.
Visserligen kan jag gå med på att det finns tendenser till att trettio är det nya tjugo. Men när människor som närmar sig fyrtio kallas unga är det ändå fel. Kanske är det samhället i stort som flyttar fram gränsen för när folk slutar klassas som unga, eller så är det just i kultursammanhang det mognas sent. Det kanske inte är konstigt att konstkritiker gärna refererar till ungdom när de talar om trettiofemåringar när normen för en konstnär är en man i femtioårsåldern. Särskilt kvinnliga konstnärer har en tendens att kallas unga och arga tills de är fyrtio. Det är både tröttsamt, felaktigt och lite slött. Låt konstnärer som WWIAFM växa upp och slippa sin unga etikett. Ge den istället till generationen som pockar på bakom. Kanske bygger en del av min reaktion på en bitterhet över det faktum att det mediala utrymmet och konstskribenters intresse för den riktiga unga konsten är så minimal. Låt konstnärer som Josef Bull, Nadine Byrne och Erik Hellsten och andra intressanta åttiotalister vara unga innan de hunnit fylla trettio.
“Motsättningen mellan fullskaligt ljud och en helt tyst bild är viktig för mig, för däremellan finns du, som upplever detta snitt som öppnar för möjligheter till förståelse.” -Smadar Dreyfus, ur Magasin 3s utställningskatalog.
Jag var och såg Smadar Dreyfus utställning på Magasin 3 nu i dagarna. När jag steg in i mörkret och slängde ett öga på det första verket “360 degrees” från 2007, (27 min) tänkte jag direkt att jag inte orkar sitta här i 27 min. Efter 2 min överfölls jag av mina tankar och fastnade på bänken. Videoverket är filmat på en strand mellan Tel Aviv och Jaffa där människor flanerar och umgås. Kameran sveper fram väldigt sakta i realtid från en fast punkt 360 grader bland folkvimlet till ljuden av samma plats fast inspelat åt motsatt håll av vad jag får se. Mina tankar strömmar fram och tillbaka genom bilden och ljudets separation och tvingar mig till ett intensivt betraktande samtidigt som jag överaskas av min egen lättnad över att inte själv bli betraktad. En slags voyeurism med existentiella anspråk snarare än sexuella. Genom att tvinga betraktaren att betrakta den vardagliga interaktionen på en välbesökt mötesplats utan någon berättelse problematiserar Dreyfus svårigheten att berätta om verkligheten fritt från dokumentära konventioner. Någonstans bland alla dessa anonyma människor finns även jag och jag är precis lika delaktig i verklighetens tillblivelse som vilket som helst flanerande subjekt.
Ps. Imorgon den 27 oktober kl 19 kommer Anne Karpf att hålla ett föredrag om röstens betydelse i Dreyfus verk ”Mothers day” på Magasin 3. Det kan nog bli intressant. Utställning håller på tom 13 december.
Det här är ett boktips och det gäller It is Swedish Perfect av Ulrika Gunnarsdotter, utgiven av Labyrint Press 2009. Det är en anspråkslös liten pocketbok och däri ligger dess styrka. Boken beskriver Gunnarstotters samarbetsprojekt med Magdalena Klasjna ur tre olika vinklar. En dagboksdel, en intervjudel och en fotodel. Vad som skiljer It is Swedish Perfect från andra projektsummeringar och skildringar av konstnärliga processer är hur svårt och jobbigt hela samarbetet verkar och hur det här projektet inte mynnar ut i någon framgångssaga. Det är som projekt är mest men det beskrivs med en uppriktighet som är ovanlig. Det finns en fin igenkänning i att det inte alltid blir så bra som man tänkt, trots att man vill så mycket. Frustrationen är påtaglig och det är trösterikt att ta del av att andra ibland också undrar vad de egentligen håller på med. Att det hela resulterat i en viktig bok är bara att tacka för. It is Swedish Perfect är snygg också eftersom begåvade Friendly Matters har gjort den grafiska formen.
Konstfacksstudenterna Stefan Engblom, Jacob Grønbech Jensen och Aron Kullander Östling är initiativtagarna till Kkino, en serie filmscreenings på Konstfack. De beskriver det som ‘a venue for nice: movies, social interactions, cheap beer etc.’ Den första screeningen är ikväll i biosalen Mandelgren med häng i en korridor i närheten.
19:00 visas road movie-filmen Signer’s Suitcase om den scweiziske konstnären Roman Signer. 21:00 visas Scenografi, en film från 2008 av Annika Larsson och Samuel Nyholm med gästspel av bl.a. Tobias Bernstrup, Saralunden, SNOWP, Körner Union, Michael Portnoy och Sect of Wood. Smygtitta på trailers här för Signer’s Suitcase och här för Scenografi och kom ikväll!
K-Special om Gustav Klucis. Pionjär inom fotografi- och affischkonst och medlem av den sovjetiska konstgruppen Konstruktivisterna. Repris 11/10 samt 14/10.
Landskap i Riesengebirge © State Pushkin Museum of Fine Arts, Moskva
Nationalmuseums stora höstutställning visar ett nittiotal verk av Caspar David Friedrich. Det är första gången han kan ses i Norden och det ligger i tiden. Den tyske romantikens store landskapsmålare presenteras utifrån tre teman som stod honom nära; havet, bergen och träden. Det är en djupdykning i människans fascination för naturens oändlighet och det slår an direkt. Plötsligt längtar jag med hela min kropp till släktens hus i Kopparberg och den omkringliggande skogen med sina forsande älvar. Jag skäms självmedvetet för min nyvunna naturvurm, släpper den nästan genast, för jag vill inte alls iväg när jag väl tänker efter. Däremot påminner Caspar David Friedrich om just den tidlösa hänförelsen lätt drabbar en.
Det räcker så och därför blir jag näst intill provocerad av Nationalmuseums initiativ att visa åtta samtida kommentarer till Caspar David Friedrich. Dessa visar sig utgöra en separat utställning på ett annat våningsplan och nej, de skapar inget av den på affischen utlovade dialogen på det viset. Samtidskonsten kryllar visserligen av referenser till besjälad natur, romantiken och Caspar, men det finns inget egenvärde i att åtta av dessa mer eller mindre intressanta exempel på influens klumpas ihop för att representera en “post-modernistisk uppgörelse med modernismen”. Nationalmuseum, det går att se en historisk utställning ur ett samtida perspektiv utan att besökarna skrivs på näsan. Ängsligt, det känns så ängsligt, för att citera min väns kommentar kring upplägget.
