I ett disigt Los Angeles

Efter långa diskussioner kring arbetet med Tid&Plats: Los Angeles 1957-1968 så öppnade äntligen utställningen för drygt en månad sen. Diskussionerna handlade om huruvida Moderna museets chef Lars Nittve gjorde rätt i att anställasin fru, arkitekten Shideh Shaygan . Nu hade jag faktiskt inte tänkt att ge mig in i den nu ljumna debatten så nog om det. Utställningen som innehåller verk av de mest namnkunniga L.A.- konstnärerna från tiden (till exempel David Hockney, Ed Keinholz och James Turrell) samsas med tidstypisk design samt svartvita bilder av modernistisk arkitektur tagna av Julius Shulman, på museets mellersta våningsplan. Jag minns att en av mina initiala tankar var – varför gick de inte längre än såhär? Om jag förstår det rätt så har curatorerna Nittve, Essling tillsammans med sin medarbetare Shaygan velat skapa en illusion av att vi- besökarna befinner oss inuti ett av de vita Case Study-husen som vi ser på fotografierna. Så varför har man då nöjt sig med ett tiotal trädgårdskrukor och det lilla atriumet i det första rummets mitt? Men utställningens arkitektoniska aspekt glömmer jag relativt snabbt när jag hör musiken (Dream Lover) från Kenneth Angers film Kustom Kar Kommandos (1965) lite längre in i rummet. Angers videoverk är minst sagt hypnotiserande med sitt rosa skimmer, sina sexuella undertoner och kromade motordelar som noggrant putsas av den perfekta femtiotalshunken i sina tighta jeans. Ett annat guldkorn i en utställning som i sanningens namn duggar tätt om dem är Wallace Bermans Untitled (1966), ett verifax-collage där Berman håller en transistorradio i sin hand. Där vi normalt skulle sett en högtalare har Berman istället placerat olika bilder med olika symboler som kors och ormar varvat med  hebreiska bokstäver som bildar ordet ”sanna fakta”. Möjligen ett resultat av Bermans judiska arv samt hans stora engagemang i beatkulturen. Både Angers och Bermans verk tillhör de smutsigare och kontrasten mellan dem och till exempel Doug  Wheelers kliniska ljusmålning ger mig en känsla av att allt hände där och då. Att det kanske inte blir bättre än vad det var just de åren. Jag vet inte om jag har rätt i det men jag vet åtminstone att ni måste bege er dit innan den 6 januari då utställningen stänger sina dörrar. Du har gott om tid.

Varje vardag händer det.

Publiken är populär nu. I höst vill alla nå ut och möta sina besökare. Det är samtal, workshops, seminarier och cirklar och om man gillar att göra prata, göra och lyssna finns det mer än någonsin att syssla med på vardagskvällarna.

Måndagar bjuder Liljecalchs på temakvällarna Alltid på en måndag, med teman hämtade från utställningen Den stora färgskrällen med verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström.

Tisdagar har Moderna Muséets Vänner sin Tisdagsklubb, med specialvisningar och seminarier, men den är bara för medlemmar.

Onsdagar bjuder Tensta konsthall på olika workshops varje vecka med sitt Onsdagsextra. Bonniers konsthall har även dom programmet Onsdagskvällar med utgångspunkt i utställningen Spirande vita nätter.

Torsdagar på Detroit är det workshop, readings, origami och vj-kvällar. Galleriet på Roslagsgatan är litet så föranmälan krävs även om det är öppet för alla.

En katalog värd att se på konst för.

Jag tycker om utställningskataloger. Bäst är ofta de som representerar en rejäl samlingsutställning och ger en många bilder på glansigt papper. Finns det dessutom en essä eller två med i katalogen är det mer än bra.

Katalogen för utställningen DADALENIN II av Rainer Ganahl på Tensta Konsthall är allt förutom det ovan nämnda. Den är i stort sett utan bilder, tryckt i svartvitt, lösryckt och inte ens ihopbunden. Och den är det bästa jag sett i utställningskatalog-väg på länge. Formgivare är Jonas Williamsson/ Reala. I en knallorange plastmapp får man som besökare själv plocka ihop sin egen katalog, göra sin egen mening. På lika brandgult papper finns korta texter som berör olika delar av den spretiga utställningen. Ivrig över att själv få välja har jag snabbt en mapp fylld med texter om kemisten Fritz Haber, om scenkonstnären Anne Jonsson och om konsthallens pedagogiska arbete kring frågeställningen What is to be done?

Flera av de papper jag får med mig från DADALENIN II, som det om DADA och det om Öyvind Fahlström, är texter från Wikipedia. Kanske är det just kopplingen mellan Rainer Ganahls ifrågasättande av sanningen och den godtyckliga plastmappen med texter skrivna av folket som får det att bli så bra. Katalogen sammanfattar inte utställningens lynne bara genom sitt innehåll utan även i sin for. Att den i det här fallet även är bättre än själva utställningen är kanske en annan sak.