Om att backa upp sig.

Det var längesen det konstaterades att de mest provocerande av konstverk inte är samma sak som de mest intressanta konstverken. Sensation och provokation ger inte automatiskt bra konst. Konstfackstudenten Anna Odells fejkade självmordsförsök har blivit rejält uppmärksammat i media, polisanmälts och fått landstingsråd att kräva pengar och en ursäkt från den berörda högskolan. Vad som kanske stör mer än själva handlingen är att Odell inte vill prata om vad hon gjort förrän i maj när hennes projekt är klart. Det är fattigt och synd att inte backa upp ett moraliskt tveksamt verk med ett syfte, en frågeställning eller åtminstone en liten samhällskritisk kommentar.

Konstfack startar nu en internutredning av händelsen och rektor Ivar säger i pressutskicket att “Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser”. I den här debatten har jag svårt att se att det är den juridiska aspekten som är den mest intressanta. Konstfack visade också senast förra vårutställningen en video där en del olagligheter förekom. Sånt kommer aldrig att kunna kontrolleras av en högskola. Pr-mässigt är Anna Odells bidrag till Konstfacks examensutställning 2009 redan en succé. Vad hennes konstprojekt är för något är det däremot ingen som riktigt vet, vilket iallafall för mig gör det hela svårt att diskutera fullt ut.