Soundtracks #2

Lena Bergendahl, 08.16 (2008) a 08.16 min movie.

Ofta lyssnar jag på myspace samtidigt som jag har på datorn och tv:n står på i bakgrunden. Det är som att det skulle vara lättare att koncentrera sig på ett intryck om jag tar in allting på en gång. Egentligen tror jag inte alls på den strategin. För jag vet att jag hör bättre om det är nattsvart i rummet och att jag ser bättre när jag har hörselkåpor på mig i träverkstan. När det bara blir ett sinne i taget. I projektet Soundtracks, initierat av Mejan-studenterna Rut Karin Zettergren, Lena Bergendahl and Jennifer Rainsford, är det ljudet som får all uppmärksamhet. Det är lite som en novellsamling fast med bitar av ljud. I den andra nätpublikationen ligger fokus på ljud från installationer, dokumentärer och fiktioner som har separerats från sina bilder. Hörs ljuden tydligare när inte bilderna syns? Blir det andra berättelser?

Jag har inte sett alla de filmer vars ljud bildar Soundtracks #2 så det är svårt att säga. En film jag har sett är Lena Bergendahls sakligt ödesmättade 08.16 (2008). När jag nu bara tar till mig verkets voiceover är det som att jag på ett annat sätt lyssnar på vad som egentligen sägs, och det är fint. När jag såg videon 08.16 kunde jag däremot inte slita blicken från den rörliga bildens hypnotiserande dragningskraft. Det är lite skönt att slippa, att höra ifred. Jennifers Rainsfords I Visit the Oldest Woman I Know, I don’t Dare Asking Her About Prostitution (2008) har jag inte sett men efter att ha lyssnat på soundtracket är det som att mitt huvud utifrån stillbilden har broderat ut ett hänsynsfullt porträtt av en relation mellan gammal och ung. Kanske är det inte alls vad jag skulle föreställt mig om jag fått bilderna till, men det är minst lika tydligt. Det är ett modigt grepp att släppa videoverkens ljud lösa utan sina ofta betydelsebärande och förklarande bilder, men det håller och ger något nytt som ibland kanske till och med är ännu mer intressant.