Upplevelsen

iloveyouihateyou Photo: Jesper Nordström

Det är lördagförmiddag på Magasin 3 och dörrarna har precis blivit upplåsta. Ett gäng unga män stiger ut från hissen något förvirrade och undrar när dagens performance äger rum. De får veta att det dröjer fem timmar till. Innan de går för att återkomma senare på dagen stiger de in i den enda utställningssalen som för tillfället är öppen. Där har chefsintendent Richard Julin tillsammans med videokonstnären Leah Singer och ljudkonstnären Lee Ranaldo, känd från bandet Sonic Youth arbetat fram en utställning med totalt fyra videoverk, tre av dem tillhörandes den nordamerikanska avantgardescenen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Idén har varit att koppla den tradtionen till Singers och Ranaldos verk iloveyouihateyou. Bilder av moln, dagsgamla ballonger och inspelningar från konserter där en publik i trans rör sig rytmisk till musik som vi inte hör löper på i nitton minuter men det är samtidigt i en evig loop precis som ljudinspelningar som spridits ut i rummet.

En del besökare håller för öronen, synligt plågade av växlingen mellan höga och låga frekvenser. Andra står kvar i en halvtimme, lutar sig mot en pelare eller lägger sig på golvet och försvinner in i något slags kontemplativt tillstånd. Klockan börjar närma sig fyra och konsthallen fylls hela tiden på med nya människor. Det går knappt att komma fram i salen när det är dags att tömma den för att förbereda för uppträdandet. Folk ser besvikna ut då de får höra att inte alla kommer att kunna få plats, lokalen tar bara 100 personer och jag får höra att det till och med köas utanför Magasin 3. Ett extranummer bokas in halv fem och de upprörda rösterna tystas.

Leah Singer sköter projektorerna som visar hennes filmer medan Ranaldo utför ett magiskt, hypnotiserande ljudperformance. Hans gitarr hänger i taket och svingas fram och tillbaka över hans huvud. Ett tag bär han på ett instrument som jag inte känner igen men det liknar någon typ av klocka som används vid katolska gudstjänster. Han använder en stråke för att spela på gitarren med och till slut tar han ner gitarren och spelar själv. Varenda person i rummet är helt fokuserade på vad som sker och några personer sitter i skräddarställning och ser ut att vara i trans. Det är magiskt på något vis. Det andra uppträdandet hinner jag inte se eftersom jag har fått uppgift att stå och vakta en dörr. Men jag ser att besökarna är minst lika tagna nu som då.

Så är det dags för konsthallen att stänga. Det tar längre tid än vanligt. De vill helt enkelt inte gå. Runt Lee Ranaldo står ett gäng unga män med medtagna skivor och ber om en autograf. Någon lämnar också en demo som han glatt tar emot och lägger ner i sin väska. Vid sextiden promenerar jag bort från Frihamnen. Med minnen från dagen önskar jag att sånt här borde äga rum oftare.