Polyglottolalia- en lurig utställning

Tensta konsthalls grupputställning Polyglottolalia säger sig “undersöka språket vid den punkt där det utvidgas, bryter samman eller blir extatiskt. Det är från denna plats vi berättar våra historier och förlorar oss i orden.” Utställningens titel är sammansatt av Polyglot, vilket är någon som talar många språk, och Glossolalia vilket betyder tungomålstalande.

Polyglottolalia presenterar både svenska och internationella konstnärer som alla intresserar sig för språket i sig och språk som gränsar till att vara något annat. Det kan låta som en bred tematik men väl i utställningen känns linjen tydlig. Många verk berör språkets förmåga att överlappa mellanrum, mellan dåtid och nutid, det undermedvetna och det medvetna, mellan jaget och den andre. Susan Hillers Sisters of Menon (1972-79) är en rekonstruktion av ett projekt byggt på automatisk skrift och hennes senare noteringar kring det. Språket blir här en spöklik hälsning från det okontrollerbara sinnet. Jag blir obekväm av verket, att inte veta var orden kommer ifrån eller vad dom vill säga gör mig misstänksam.

På samma sätt är jag på min vakt inför den israeliske konstnären Omer Fasts verk A Tank Translated (2002). På fyra monitorer visas intervjuer med israeliska soldater från en stridstank. De är unga män som alla talar in i kameran om sina erfafenheter från striderna. Genom textningen leker konstnären med deras ord, han redigerar översättningarna till att handla om annat än kommentarer kring krig. Med inlevelse talar plötsligt en av soldaterna om känslan av att stå framför en kamera. Det är smutsigt och förrädiskt, meningarna förskjuts och jag är förlorad mellan det talade språket som jag inte begriper och de dansande textremsorna.

Erik Bünger framför under vernissagen sitt slagkraftiga performance A lecture on schizophonia (2007-2009). På scenen står han som talare vid sidan om en stor videoprojektion, inramad av Twin Peaks-röda sammetsgardiner. Bünger beskriver scizophoni som “det som får hundar att skälla på högtalare, barn att leta efter gubben bakom lådan och infödingar att kräva tillbaka sina tillfångatagna själar.” Bünger berör språkets köttslighet, om hur den inspelade rösten lever vidare utan kropp och stannar tiden. Det är en fråga kring vart språket egentligen kommer ifrån.

Filmklippen avlöser varandra och refererar till allt från Barack Obama till Captain Howdy i Exorcisten. Plötsligt inser jag att vad jag tagit för talarens nervöst svajiga röst i själva verket är Büngers lek mellan sin egen förinspelade röst och sitt tal i realtid. Än en gång står jag där med en störigt skavande ovisshet kring vad det är jag hör och ser. Det är en hårfin gräns mellan att vara med på noterna och att inte vara det.