Gästinlägg “Radical Nature: Art and Architecture for a Changning Planet 1969-2009″
Londons konstvärld har under de senaste två åren frotterat sig i Kina, Indien, mytologier och diverse utställningar som på ett eller annat sätt drar paralleller till recensionen. I veckorna har jag observerat vad som onekligen känns som den nya utställningstrenden, nämligen Land Art och Environmental Art. Den stora utställningen är Barbican Centres Radical Nature: Art and Architecture for a Changning Planet 1969-2009 där flera av rörelsens största namn, såväl som mindre kända konstnärer, finns representerade. Land Art kategoriseras traditionellt som en undergren av konceptuell konst, och har sina rötter i det sena 1960-talets Amerika. Som så många andra politiska diskurser under 60-talet så var ekologirörelsen en reaktion på Modernismen. Kärnvapenhot, det pågående Vietnamkriget, miljöförstöringar, 1968 års studentrevolter och ekonomiska kriser avlöste varandra och vittnade om att Modernismen hade misslyckats. Konstnärer ifrågasatte idén om en natur med människan i centrum. Istället var det tanken om att människan bara var en beståndsdel i ett större ekosystem som var utgångspunkten.
Vad som också är centralt för de tidiga Land Art-konstnärerna är ett avståndstagande från det sena 1960-talets allt mer kommersiella konstvärld. Flera av konstnärerna skapade verk ute i naturen, som på så sätt var resistenta mot att bli ytterligare en handelsvara. Richard Smithsons Spiral Jetty (1970), en slags virvelformad pir skapad av sten och jord i Salt Lake, är antagligen det mest välkända Land Art-verket. I utställningen presenteras Smithsons verk med en film han själv spelade in en kort tid efter att verket stod färdigt. Filmad från en vindruta på en bil som i hög hastighet rör sig genom Utahs stäppliknande landskap och ackompanjerad av en dåligt inspelad berättarröst tillhörande konstnären, är resultatet långt ifrån dagens hyperprofessionella videokonstnärer. I filmen berättar konstnären om området runt Salt Lakes historia, dess landskap och hur verket skapades i en flera veckor lång byggprocess. Spiral Jetty, som är nästintill 1.5km lång, hämtade sin form från en Indiansk myt om en cyklon i mitten av sjön. Numera är verket sedan länge försjunket under vattenytan, och dyker endast tillfälligt upp när det är lågvatten. Dess uppenbart temporära existens blir en svidande kritik gentemot människans behov att testamentera sin dominans över naturen i form av monumentala byggnader.
Förutom att presentera giganter som Smithsons och hans tongivande monumentala verk, såväl som Newton Harris och Helen Mayer Harris eller Hans Haackes verk som analyserar ekosystemet; så finner vi också nyare verk. Gemensamt för alla verk, trots att många presenterar lösningar på miljöproblemet, är en underliggande kritik mot vår syn på naturen. Avsiktligt eller inte. Så som Tomas Saracenos Flying Gardens (2006). Saracenos’ verk är en form av hängande trädgårdar konstruerade av en grupp enorma plastbubblor fyllda med luft svävandes mellan galleriets väggar och förankrade i marken med hjälp av tre-fyra likadana bubblor innehållandes vatten. Mellan de svävande bollarna växer Tillandsia, en gräsaktig krukväxt som hämtar all sin näring från luften och vars popularitet i svenska hem nådde sin kulmen under slutet av 1980-talet. Denna hängande trädgård presenterar en utopisk och skrämmande vision om hur syretillförsel kan produceras i en värld där mark blir allt mer attraktiv för urban och industriell bebyggelse. På liknande principer bygger arkitektkollektivet A12:s Green Room (2009). Green Room påminner till utsidan om en telefonkiosk, men är till insidan fylld av grön vegetation. Väggarna är täckta i spegelglas, vilket förhöjer illusionen av en omfamnande skogsdunge. Här är naturen under extrem mänsklig kontroll. Istället för att presentera möjligheter för människan att anpassa sig för naturen, presenterar dessa två verk en möjlighet för naturen att anpassa sig till människan.
Inget verk i utställningen fångar denna mänskliga önskan mer än Henrik Håkanssons Fallen Forest (2006). På en yta inte mycket större än en studentlägenhet växer tät regnskog. Men marken som skogen växer på har flippats så att träden och buskarna växer horisontellt. Löven som ligger på marken har limmats fast. För att regnskogen överhuvudtaget ska kunna överleva i det sterila galleriutrymmet har ett antal fristående gigantiska spotlights riktats mot den och på baksidan av plattformen vittnar slangar om hur den artificiella bevattningen förser var växts kruka med vatten. Att gå in mellan träden är som att kliva in i en surrealistisk sagovärld där allting är obundet till tyngdlagen. Men snart far tankar om hur obalanserat relationen mellan människa och natur är genom huvudet. Sedan börjar jag tänka på vad som skulle hända om hela installationen ramlade över mig och min ickeexisterande sjukförsäkring. Jag går ut ur galleriet och möts av Barbicans brutala betongdjungel och tänker på hur relevant den här utställningen är för någon som inte bor i en storstad. Paradoxalt nog är denna konst beroende av en urban betraktare. I alla fall är det den som lever längst ifrån naturen som kommer bli starkast påmind om hur artificiellt dennes liv är.
På vägen ut till Barbican Centre’s bakgård för en obligatorisk cigarettpaus finner jag installationen I’m so Sorry. Goodbye (2009) av konstnärsparet Heather och Ivan Morison. Verket ser ut som en iglo täckt i kottfjäll och när man går in finns där sittplatser med bord och en miniservering som förser gästerna rooibus-te, gratis! Att sitta inne i denna skapelse är en fantastisk upplevelse som påminner om ens barndoms besök på diverse rastplatser under någon skogspromenad. Utanför hörs det porlande ljudet av fontänerna i dammen och jag glömmer för en stund vart jag befinner mig. Jag tror jag befinner mig i en hydda vid Dalälven. Frågan är hur länge denna varseblivning består? Inte speciellt länge, det räcker med att titta ut och se stenstaden. Men det är just denna kontrast som är så oerhörd och kanske är I’m so Sorry. Goodbye det verket som mest av allt understryker att det finns två olika värdar; den naturliga och den artificiella.
Johan Deurell