Caspar David Friedrich duger som han är

Landskap i Riesengebirge © State Pushkin Museum of Fine Arts, Moskva

Nationalmuseums stora höstutställning visar ett nittiotal verk av Caspar David Friedrich. Det är första gången han kan ses i Norden och det ligger i tiden. Den tyske romantikens store landskapsmålare presenteras utifrån tre teman som stod honom nära; havet, bergen och träden. Det är en djupdykning i människans fascination för naturens oändlighet och det slår an direkt. Plötsligt längtar jag med hela min kropp till släktens hus i Kopparberg och den omkringliggande skogen med sina forsande älvar. Jag skäms självmedvetet för min nyvunna naturvurm, släpper den nästan genast, för jag vill inte alls iväg när jag väl tänker efter. Däremot påminner Caspar David Friedrich om just den tidlösa hänförelsen lätt drabbar en.

Det räcker så och därför blir jag näst intill provocerad av Nationalmuseums initiativ att visa åtta samtida kommentarer till Caspar David Friedrich. Dessa visar sig utgöra en separat utställning på ett annat våningsplan och nej, de skapar inget av den på affischen utlovade dialogen på det viset. Samtidskonsten kryllar visserligen av referenser till besjälad natur, romantiken och Caspar, men det finns inget egenvärde i att åtta av dessa mer eller mindre intressanta exempel på influens klumpas ihop för att representera en “post-modernistisk uppgörelse med modernismen”. Nationalmuseum, det går att se en historisk utställning ur ett samtida perspektiv utan att besökarna skrivs på näsan. Ängsligt, det känns så ängsligt, för att citera min väns kommentar kring upplägget.