Bakom byggnader och berättelser

Under november har ett flertal performanceprojekt utmanat den konventionella publikrollens stillasittande. Besökares rörelsemönster har koreograferats och utställningsrummen har expanderat och letat sig iväg och vidare genom korridorer och bakdörrar. Intresset för att omformulera både platsen för konstupplevelsen och koderna för hur en publik ska bete sig är påtagligt. På Nationalmuseum har konstnärsduon Lundahl & Seitls performance Symphony of a Missing Room fungerat som en guidad visning där utställningssalar släckts ner och de guidades blickar vänts från objekten och mot det egna medvetandet kring tid, rum och perception. På Dansens Hus har livekonstkollektivet MELO med sin föreställning nr. 4 tagit med en och en i publikgrupperna på en vandring genom lokalerna, stannat till i rum och skapat möten på vägen, med ljus, ljud och improvisation.

Jag låter mig själv föras med på perfromancepromenaden Bakom Den Gula Tapeten som tar plats på Tensta konsthall fram till 5 december. Vi är en grupp på fem personer som möts av föreställningens projektledare Ida Ömalm Ronvall vid tunnelbanespärrarna. Hon hälsar oss välkomna till Tensta konsthall och ber oss följa med, över torget och åt ett annat håll än den invanda vägen ner mot konsthallen. Med fruktstånd och kommers bara ett ögonblick bort blir det mycket tyst när dörren slås igen bakom oss. Vårt fåriga gäng är ensamma i ena änden av en mycket lång korridor. Långt bort står en allvarlig kvinna i blus och tittar på oss över axeln, medan hon rör sig bortåt. Vi har vägg i ryggen och förstår vart vi ska. Efter kvinnan. Så fortsätter det, upp för trappor, ner för trappor, runt hörn, en skymt där, en blick där, en annan kvinna fast mer av en flicka i en gul klänning. Vi följer lydigt efter. Än en gång stängs en dörr bakom oss men denna gång även en framför oss. Vi är instängda och det är inte bara spännande. Men då dyker hon upp igen, projektledaren. Vi får hänga av oss ytterkläder och slussas vidare.

Konsthallen öppnar upp sig, nedsläckt och svår att orientera sig i. Ytterligare en kvinna möter oss och vi är nu mitt i det hela. Hon talar till oss, spänner ögonen i oss. Nära och direkt, tränger sig förbi, visar bestämt medan hon berättar om sin vistelse i byggnaden. Hon är här för att bli frisk säger hon. Hennes rörelser är strama. Det är en tapet som besvärar henne. Genom en mycket precis scenografi tas berättelsen vidare, bakom ett draperi ryms ännu en dimension av historien, i en oljig projektion en annan. Med hjälp av ett bestämt fladdrande med ficklampssken får den gulklädda oss att förstå att det är i de minimala titthålen i väggen vi ska titta. Ännu en värld öppnar sig. Bakom Den Gula Tapeten är en novell från 1890-tal av Charlotte Perkins Gilman som här arbetats om till scenversion av den konstnärlige ledaren Anne Jonsson. Uppsättningen är över nästan lika plötsligt som den började. Det är lite som att återvända till verkligheten efter att ha förlorat sig lite för mycket i ett medryckande samtal om livets storhet. Lite skamset, för det var ju bara på låtsas.

Den frihet det innebär att som publik själv röra sig i samma rum som scenkonstnärerna är ibland svår att förvalta. Jag stör mig snabbt på min respekt för uppsättningen och min strävan efter att röra mig rätt. Jag känner mig lite klumpig. Kanske blir medvetenheten om den egna lydigheten allt för tydlig. Det största värdet i promenadformatet ligger inte i just den hierarkiförskjutning mellan publik och konstnär som uppstår, utan snarare i potentialen i ett annat utnyttjande av det fysiska rummet. Det är en scenografisk fröjd att följa Bakom Den Gula Tapeten, möjligheterna känns aldrig sinande när ingen kuliss eller publikrad begränsar berättelsens framfart. De små världarna känns större än någonsin i skrymslena och korridorerna på Tensta konsthall.