Fyrtio är faktiskt inte det nya tjugo, inte ens på kultursidorna.

I sin recension i SvD av utställningen Tumult- dialog om ett konsthantverk i rörelse på Gustavsbergs konsthall skriver Dennis Dahlqvist om “den unga konsthantverksgruppen We work in a fragile material”. Unga? En vecka senare är jag fortfarande provocerad.

We Work In a Fragile Material är en grupp konsthantverkare någonstans mellan trettiofem och fyrtio som bilades 2001 efter Konstfacksstudier. Om Dahlqvist när han skriver ung inte talar om ålder utan om ett konsnärskap känns inte det heller uppdaterat. Gruppen har länge figurerat på konsthantverksscenen och har snarare kommit att stå för en nu etablerad vidgning av konsthantverksbegreppet som dagens studenter definierar sig mot och refererar till.

Visserligen kan jag gå med på att det finns tendenser till att trettio är det nya tjugo. Men när människor som närmar sig fyrtio kallas unga är det ändå fel. Kanske är det samhället i stort som flyttar fram gränsen för när folk slutar klassas som unga, eller så är det just i kultursammanhang det mognas sent. Det kanske inte är konstigt att konstkritiker gärna refererar till ungdom när de talar om trettiofemåringar när normen för en konstnär är en man i femtioårsåldern. Särskilt kvinnliga konstnärer har en tendens att kallas unga och arga tills de är fyrtio. Det är både tröttsamt, felaktigt och lite slött. Låt konstnärer som WWIAFM växa upp och slippa sin unga etikett. Ge den istället till generationen som pockar på bakom. Kanske bygger en del av min reaktion på en bitterhet över det faktum att det mediala utrymmet och konstskribenters intresse för den riktiga unga konsten är så minimal. Låt konstnärer som Josef Bull, Nadine Byrne och Erik Hellsten och andra intressanta åttiotalister vara unga innan de hunnit fylla trettio.