Tobias Bernstrups ”Almost human” på Andréhn-Shiptjenko

En avgjutning i ett gipsbaserat material föreställer konstnären iklädd en silverfärgad cyberfetischdräkt som står på en kvadratisk svart låda. Öppningar i dräkten blottar bröst utan bröstvårtor och ett ospecificerat kön. Skulpturen med blicken fäst vid en punkt i en avlägsen dröm ser ut att vänta på en tid som kanske kommer, är eller redan har varit. Bakom skulpturen finns en svart duk med en videoprojektion. På den faller en skugga från den könlösa skulpturen som på ett subtilt sätt sammanlänkar den med det abstrakta neonlandskapet i projektionen som får mig att tänka på öppningsscenen i Blade Runner. Bernstrups egenkomponerade musik fyller rummet med syntpop som glittrar av drypande syntslingor, trasiga neonlysör och tung 80tals nostalgi.

Mitt första intryck av verket är ganska platt och jag får inga direkta konnotationer till begreppet samtidskonst men jag dröjer mig kvar och låter mig hänföras av musiken som för mig tillbaka till konstvärldens trygga självklarhet om att det här är konst.

Med tanke på Bernstrups tidigare performance verk där han i olika androgyna latexdräkter framför sin syntmusik ter sig det här verket något statiskt och avsaknaden av en person blir märkbar men samtidigt så blir det intressant att se det som ett fruset performance verk. Den verkliga upplevelsen av ett musikframträdande har här övertagits av Bernstrups, i skulpturen, instantierade avatar och problematiserar därmed förhållandet mellan kropp och identitet.

Avataren som könlös skulptur knyter på ett fint sätt an med titeln ASFR som är ett annat begrepp för robotfetischism. Jag trivs med tanken och möjligheten på att man i den virtuella världen kan välja vilken identitet man vill vara när som helst en tanke Bernstrup också verkar tycka om. En identitetens ständiga nyskapande eller om man så vill en sorts positiv schizofreni som väl uttrycks i verket. Skulpturens könlöshet blir också intressant i relation till dess högklackade skor, mansansikte, bröst och det släta könet. De högklackade skorna som en symbol för kvinnlighet är ett ständigt återkommande tema i dataspelsestetikens könsstereotypa framställning av kvinnan men blir här till en tom kliché med syfte att neutralisera den.

På ena sidoväggen hänger olika skisser på hans tidigare performance dräkter som tyvärr inte alls känns lika aktuella utan snarare som en sorts mini retrospektiv utställning med syfte att fylla ut lokalen. De kunde väl hängt i det andra rummet åtminstone.

Det som jag tycker var intressant med utställningen däremot var just problematiken med det som uppstår i gränslandet mellan det virtuella och ”verkligheten”. Har det virtuella blivit verkligt eller har det verkliga blivit virtuellt? Nja, jag skulle nog hellre vilja säga att det virtuella alltid varit en del av vår verklighet och den delen kan man få se en glimt av på Andréhn-Shiptjenko.