Under november har ett flertal performanceprojekt utmanat den konventionella publikrollens stillasittande. Besökares rörelsemönster har koreograferats och utställningsrummen har expanderat och letat sig iväg och vidare genom korridorer och bakdörrar. Intresset för att omformulera både platsen för konstupplevelsen och koderna för hur en publik ska bete sig är påtagligt. På Nationalmuseum har konstnärsduon Lundahl & Seitls performance Symphony of a Missing Room fungerat som en guidad visning där utställningssalar släckts ner och de guidades blickar vänts från objekten och mot det egna medvetandet kring tid, rum och perception. På Dansens Hus har livekonstkollektivet MELO med sin föreställning nr. 4 tagit med en och en i publikgrupperna på en vandring genom lokalerna, stannat till i rum och skapat möten på vägen, med ljus, ljud och improvisation.
Jag låter mig själv föras med på perfromancepromenaden Bakom Den Gula Tapeten som tar plats på Tensta konsthall fram till 5 december. Vi är en grupp på fem personer som möts av föreställningens projektledare Ida Ömalm Ronvall vid tunnelbanespärrarna. Hon hälsar oss välkomna till Tensta konsthall och ber oss följa med, över torget och åt ett annat håll än den invanda vägen ner mot konsthallen. Med fruktstånd och kommers bara ett ögonblick bort blir det mycket tyst när dörren slås igen bakom oss. Vårt fåriga gäng är ensamma i ena änden av en mycket lång korridor. Långt bort står en allvarlig kvinna i blus och tittar på oss över axeln, medan hon rör sig bortåt. Vi har vägg i ryggen och förstår vart vi ska. Efter kvinnan. Så fortsätter det, upp för trappor, ner för trappor, runt hörn, en skymt där, en blick där, en annan kvinna fast mer av en flicka i en gul klänning. Vi följer lydigt efter. Än en gång stängs en dörr bakom oss men denna gång även en framför oss. Vi är instängda och det är inte bara spännande. Men då dyker hon upp igen, projektledaren. Vi får hänga av oss ytterkläder och slussas vidare.
Konsthallen öppnar upp sig, nedsläckt och svår att orientera sig i. Ytterligare en kvinna möter oss och vi är nu mitt i det hela. Hon talar till oss, spänner ögonen i oss. Nära och direkt, tränger sig förbi, visar bestämt medan hon berättar om sin vistelse i byggnaden. Hon är här för att bli frisk säger hon. Hennes rörelser är strama. Det är en tapet som besvärar henne. Genom en mycket precis scenografi tas berättelsen vidare, bakom ett draperi ryms ännu en dimension av historien, i en oljig projektion en annan. Med hjälp av ett bestämt fladdrande med ficklampssken får den gulklädda oss att förstå att det är i de minimala titthålen i väggen vi ska titta. Ännu en värld öppnar sig. Bakom Den Gula Tapeten är en novell från 1890-tal av Charlotte Perkins Gilman som här arbetats om till scenversion av den konstnärlige ledaren Anne Jonsson. Uppsättningen är över nästan lika plötsligt som den började. Det är lite som att återvända till verkligheten efter att ha förlorat sig lite för mycket i ett medryckande samtal om livets storhet. Lite skamset, för det var ju bara på låtsas.
Den frihet det innebär att som publik själv röra sig i samma rum som scenkonstnärerna är ibland svår att förvalta. Jag stör mig snabbt på min respekt för uppsättningen och min strävan efter att röra mig rätt. Jag känner mig lite klumpig. Kanske blir medvetenheten om den egna lydigheten allt för tydlig. Det största värdet i promenadformatet ligger inte i just den hierarkiförskjutning mellan publik och konstnär som uppstår, utan snarare i potentialen i ett annat utnyttjande av det fysiska rummet. Det är en scenografisk fröjd att följa Bakom Den Gula Tapeten, möjligheterna känns aldrig sinande när ingen kuliss eller publikrad begränsar berättelsens framfart. De små världarna känns större än någonsin i skrymslena och korridorerna på Tensta konsthall.
Nu finns Crystal Beacon #4 uppe för lyssning! Den här delen heter The End Of The World med konstnärerna Henning Lundkvist, Henrik Kihlberg och Rickard Daun. Crystal Beacon är en mycket intressant webb-baserad plattform för Mejan-associerade konstnärer som arbetar med ljudkonst. Projektet drivs av Jennifer Rainsford, Lena Bergendahl och Rut Karin Zettergren. Varje program har ett eget tema och det är olika människor som deltar från gång till gång. Det hela är ett mycket bra initiativ.
I sin recension i SvD av utställningen Tumult- dialog om ett konsthantverk i rörelse på Gustavsbergs konsthall skriver Dennis Dahlqvist om “den unga konsthantverksgruppen We work in a fragile material”. Unga? En vecka senare är jag fortfarande provocerad.
We Work In a Fragile Material är en grupp konsthantverkare någonstans mellan trettiofem och fyrtio som bilades 2001 efter Konstfacksstudier. Om Dahlqvist när han skriver ung inte talar om ålder utan om ett konsnärskap känns inte det heller uppdaterat. Gruppen har länge figurerat på konsthantverksscenen och har snarare kommit att stå för en nu etablerad vidgning av konsthantverksbegreppet som dagens studenter definierar sig mot och refererar till.
Visserligen kan jag gå med på att det finns tendenser till att trettio är det nya tjugo. Men när människor som närmar sig fyrtio kallas unga är det ändå fel. Kanske är det samhället i stort som flyttar fram gränsen för när folk slutar klassas som unga, eller så är det just i kultursammanhang det mognas sent. Det kanske inte är konstigt att konstkritiker gärna refererar till ungdom när de talar om trettiofemåringar när normen för en konstnär är en man i femtioårsåldern. Särskilt kvinnliga konstnärer har en tendens att kallas unga och arga tills de är fyrtio. Det är både tröttsamt, felaktigt och lite slött. Låt konstnärer som WWIAFM växa upp och slippa sin unga etikett. Ge den istället till generationen som pockar på bakom. Kanske bygger en del av min reaktion på en bitterhet över det faktum att det mediala utrymmet och konstskribenters intresse för den riktiga unga konsten är så minimal. Låt konstnärer som Josef Bull, Nadine Byrne och Erik Hellsten och andra intressanta åttiotalister vara unga innan de hunnit fylla trettio.
Det här är ett boktips och det gäller It is Swedish Perfect av Ulrika Gunnarsdotter, utgiven av Labyrint Press 2009. Det är en anspråkslös liten pocketbok och däri ligger dess styrka. Boken beskriver Gunnarstotters samarbetsprojekt med Magdalena Klasjna ur tre olika vinklar. En dagboksdel, en intervjudel och en fotodel. Vad som skiljer It is Swedish Perfect från andra projektsummeringar och skildringar av konstnärliga processer är hur svårt och jobbigt hela samarbetet verkar och hur det här projektet inte mynnar ut i någon framgångssaga. Det är som projekt är mest men det beskrivs med en uppriktighet som är ovanlig. Det finns en fin igenkänning i att det inte alltid blir så bra som man tänkt, trots att man vill så mycket. Frustrationen är påtaglig och det är trösterikt att ta del av att andra ibland också undrar vad de egentligen håller på med. Att det hela resulterat i en viktig bok är bara att tacka för. It is Swedish Perfect är snygg också eftersom begåvade Friendly Matters har gjort den grafiska formen.
Konstfacksstudenterna Stefan Engblom, Jacob Grønbech Jensen och Aron Kullander Östling är initiativtagarna till Kkino, en serie filmscreenings på Konstfack. De beskriver det som ‘a venue for nice: movies, social interactions, cheap beer etc.’ Den första screeningen är ikväll i biosalen Mandelgren med häng i en korridor i närheten.
19:00 visas road movie-filmen Signer’s Suitcase om den scweiziske konstnären Roman Signer. 21:00 visas Scenografi, en film från 2008 av Annika Larsson och Samuel Nyholm med gästspel av bl.a. Tobias Bernstrup, Saralunden, SNOWP, Körner Union, Michael Portnoy och Sect of Wood. Smygtitta på trailers här för Signer’s Suitcase och här för Scenografi och kom ikväll!
Landskap i Riesengebirge © State Pushkin Museum of Fine Arts, Moskva
Nationalmuseums stora höstutställning visar ett nittiotal verk av Caspar David Friedrich. Det är första gången han kan ses i Norden och det ligger i tiden. Den tyske romantikens store landskapsmålare presenteras utifrån tre teman som stod honom nära; havet, bergen och träden. Det är en djupdykning i människans fascination för naturens oändlighet och det slår an direkt. Plötsligt längtar jag med hela min kropp till släktens hus i Kopparberg och den omkringliggande skogen med sina forsande älvar. Jag skäms självmedvetet för min nyvunna naturvurm, släpper den nästan genast, för jag vill inte alls iväg när jag väl tänker efter. Däremot påminner Caspar David Friedrich om just den tidlösa hänförelsen lätt drabbar en.
Det räcker så och därför blir jag näst intill provocerad av Nationalmuseums initiativ att visa åtta samtida kommentarer till Caspar David Friedrich. Dessa visar sig utgöra en separat utställning på ett annat våningsplan och nej, de skapar inget av den på affischen utlovade dialogen på det viset. Samtidskonsten kryllar visserligen av referenser till besjälad natur, romantiken och Caspar, men det finns inget egenvärde i att åtta av dessa mer eller mindre intressanta exempel på influens klumpas ihop för att representera en “post-modernistisk uppgörelse med modernismen”. Nationalmuseum, det går att se en historisk utställning ur ett samtida perspektiv utan att besökarna skrivs på näsan. Ängsligt, det känns så ängsligt, för att citera min väns kommentar kring upplägget.
På Gallery Steinsland Berliner visas nu den fjärde upplagan av TLJB, The Lisa Jonasson Biennal, där curatorerna Anna Ahlstrand, Kim Einarsson, Josefin Herolf genom ett livstidskontrakt tillsammans med konstnären Lisa Jonasson förbundit sig att ordna enkonstnärs-biennalen varannat år. Mental Fritid byggs upp av sju stora målningar men växer sig större än så, utställningen rör sig ut i rummet genom målade podier. I Mental Fritid är texterna lika mycket del av verken som Jonassons karaktäristiska figurer, det pastellfärgat associativa flödet av kommentarer, repliker, slagord och tankar bär vidare och vidare. Lisa Jonasson inspireras av det allmängiltiga tilltalet i dagens självhjälpslitteratur och kopplar det till de politiska floskler som för ett fyrtiotal år sedan manade till förändring. Språket har en inkluderande funktion genom sitt enkla och direkta tilltal liknande reklamens formuleringar. Because you’re worth it och Alla ska med ligger inte så långt ifrån varandra ändå.
Jag tänker genast på Övind Fahlströms World Map från 1972, en ideologisk karta och en brusande tankevärld. Mental Fritid är en säregen utställning, att följa texterna är som att kliva in i ett sökande huvud och läsa alla tankar och intryck högt, samtidigt. Ställningstagandena och uttalandena är inte konkret politiska som Fahlströms sjuttiotalsparoller, men samma intensitet kan hittas i ett tvåtusentalets uppgörelse med den mediala jakten på en ultimat metod för mental hälsa. Mental Fritid säger på ett fascinerande sätt alla dom ord som till slut blir ingenting, där allas ord blir ingens och lyckan inte ligger längre än en formulering bort. Det var längesen jag såg något som tyckte så mycket i ett konstsammanhang och det är skönt att bli så ordentligt genomkörd.
En dålig sak och en bra. Att en konsthögskola tar in jurister för att i förhand granska verk innan de når offentligheten är censur som vad jag vet inte sett sitt like någon annanstans. Ett av argumenten för att just Konstfack måste ta till dessa kontrollmekanismer är att skolan just nu är så hårt granskad av medierna. Jag ser det snarare som ett skäl till att försvara konststudenternas rätt att bli fällda först när de faktiskt brutit mot lagen, och inte stoppas innan. Den juridiska granskningen luktar desperation, publikfrieri och bakåtsträvande. Konstfack är skrämda till lydnad och rektor Ivar Björkman ter sig så ryggradslös att frågan om han kan vara kvar på sin post är mer aktuell än den tröttsamma diskussionen om konstens provokationer. Mejans Måns Wrange tar avstånd från granskningen, SvD:s Clemens Poellinger ifrågasätter rimligheten i det hela och DN:s Lisa Bjurwald ber Konstfack släppa den kreativa nödbromsen. Konstfacks ledning verkar inte ens lyckas med att vända kappan efter vinden.
Den bra saken är att det återigen finns hopp för att skapa ännu en generation underbetalda kulturarbetare. Gymnasieutredningen som kom under förra året föreslog en nedläggning av det estetiska programmet. Efter idogt opinionsarbete och otaliga remissvar från bland annat den bildpedagogiska institutionen på Konstfack, har det nu i dagarna läckt att det i gymnasiepropositionen som kommer i maj finns med ett estetiskt program igen. Heja framtiden!
På Galleri Jonas Kleerup visas till på söndag den stockholmbaserade konstnären Sean Roggs installation WOLF ram. I det tjugo minuter långa videoverket slår två barn sönder ett hus tills allt är förstört och de har eldat ner det till grunden. WOLF ram utgår från Roggs tidigare verk WOOD där han skildrar hur minderåriga kriminella bestraffas i en viss del av Sverige genom att deras familjers hus bränns ner.
Den här bakgrundsinformationen växer i huvudet medan jag ser på videon och den tillhörande installationen. Det hela känns övertydligt och färdigläst innan jag riktigt tittat på det hela. Verket blir sekundärt när den sociala fråga som tas upp skaver som en nagel i ögat. Innehållet överskuggar helt formen. Upplevde lite samma sak med Ann-Sofi Sidéns Vid sidan om när den visades på Bonniers konsthall. Verket var gripande inte för gestaltningens kvalitéer utan för att själva att själva fenomenet med spädbarnsinkast var så ofattbart. Det behöver inte vara något dåligt men det är ett annat sätt att ta med sig ett konstverk på.
Fick igår en inbjudan till ett samtal torsdag 16 april, 18.30, där Rogg förklarar sitt verk. Jag hade nog sett det estetiska i WOLF ram bättre utan någon förklaring alls, men tänkt mindre på medeltida mobbar utanför Uppsala.
Imorgon fredag är sista dagen för SteinslandBerliners utställning med den holländska konstnären Emmeline de Mooij. STRIP IT DOWN BABY, GIVE ME THOSE BARE NECESSITIES är den första presentationen av de Mooij i Skandinavien. Den består av collage, fotografi och installation och är ett rungande prov på skickliga kompositioner, rå naturromatik och mänsklig förvirring. Det är mycket material, men få utställningar känns så tydligt hela som den här gör. Till försäljning finns också Emmeline De Mooij och Melanie Bonajos bok Bush Compulsion – A Primitive Breaktrough in the Modern Mind publicerad av Museum Studio. Också jättefin. Om ni inte varit där, gå och se! Öppet 11-17.
