Möjligen är det bara leda och tristess. Att gräset är grönare på andra sidan och allt det där. Men på senaste tiden har många event som jag entusiastiskt är i färd att trycka attending på visat sig äga rum i Malmö. Har det alltid vart kul i Malmö eller är det extra kul i Malmö just nu?
Trotjänaren i fråga om mingliga vernissager Loyal meddelade ju för ett tag sen att de lämnar oss i sticket för Skånes huvudstad, och redan då började man ju undra lite. KRETS har jag haft ögonen på länge, dom pumpar ur sig hur mycket bra projekt som helst och tar hit drösar av bra internationella konstnärer. I höst invigs också Moderna Museet Malmö, som kommer producera tre större utställningar per år. Konstnärsdrivna Cirkulationscentralen verkar också göra en hel del intressant. Sen tycker jag mycket bra folk verkar komma från Konsthögskolan i Malmö också. Ni märker, jag har tänkt på det här. Vi i Stockholm får ta och steppa upp vårt game.
Tensta konsthalls grupputställning Polyglottolalia säger sig “undersöka språket vid den punkt där det utvidgas, bryter samman eller blir extatiskt. Det är från denna plats vi berättar våra historier och förlorar oss i orden.” Utställningens titel är sammansatt av Polyglot, vilket är någon som talar många språk, och Glossolalia vilket betyder tungomålstalande.
Polyglottolalia presenterar både svenska och internationella konstnärer som alla intresserar sig för språket i sig och språk som gränsar till att vara något annat. Det kan låta som en bred tematik men väl i utställningen känns linjen tydlig. Många verk berör språkets förmåga att överlappa mellanrum, mellan dåtid och nutid, det undermedvetna och det medvetna, mellan jaget och den andre. Susan Hillers Sisters of Menon (1972-79) är en rekonstruktion av ett projekt byggt på automatisk skrift och hennes senare noteringar kring det. Språket blir här en spöklik hälsning från det okontrollerbara sinnet. Jag blir obekväm av verket, att inte veta var orden kommer ifrån eller vad dom vill säga gör mig misstänksam.
På samma sätt är jag på min vakt inför den israeliske konstnären Omer Fasts verk A Tank Translated (2002). På fyra monitorer visas intervjuer med israeliska soldater från en stridstank. De är unga män som alla talar in i kameran om sina erfafenheter från striderna. Genom textningen leker konstnären med deras ord, han redigerar översättningarna till att handla om annat än kommentarer kring krig. Med inlevelse talar plötsligt en av soldaterna om känslan av att stå framför en kamera. Det är smutsigt och förrädiskt, meningarna förskjuts och jag är förlorad mellan det talade språket som jag inte begriper och de dansande textremsorna.
Erik Bünger framför under vernissagen sitt slagkraftiga performance A lecture on schizophonia (2007-2009). På scenen står han som talare vid sidan om en stor videoprojektion, inramad av Twin Peaks-röda sammetsgardiner. Bünger beskriver scizophoni som “det som får hundar att skälla på högtalare, barn att leta efter gubben bakom lådan och infödingar att kräva tillbaka sina tillfångatagna själar.” Bünger berör språkets köttslighet, om hur den inspelade rösten lever vidare utan kropp och stannar tiden. Det är en fråga kring vart språket egentligen kommer ifrån.
Filmklippen avlöser varandra och refererar till allt från Barack Obama till Captain Howdy i Exorcisten. Plötsligt inser jag att vad jag tagit för talarens nervöst svajiga röst i själva verket är Büngers lek mellan sin egen förinspelade röst och sitt tal i realtid. Än en gång står jag där med en störigt skavande ovisshet kring vad det är jag hör och ser. Det är en hårfin gräns mellan att vara med på noterna och att inte vara det.
Kul.
Cissi Hultman, konststudent på Konstfack, toppar min bästalista just nu. När resten av Vita Havet på Konstfack fylldes av olika väggmålningar som skrek med gälla färger och skarpa konturer var det Hultmans ståtligt avskalade torn som det inte gick att slita blicken från. Helt perfekt och något skevt. Finstilt och monumentalt på en gång, precis på gränsen till att bli så perfekt att det istället skulle varit tråkigt. Brädorna sticks och barken skrapar mot ens ben och det hade varit riktigt fint att få klättra upp och bort en stund. Storformat passar Hultmans kyligt precisa teknik och det hela gör sig knappast rättvisa i bloggformat. Klicka för att kolla lite större. Men nu vet ni vad som blew my mind away i februari iallafall.
Jag går på skandalskolan Konstfack. Det är ett himla liv kring oss och mest känner jag mig fascinerad över mediadrevets mekanismer. Moralpaniken och det plötsliga intresset. Dörrarna är extra mycket låsta efter hot mot skolan. Rektorn kallar till krismöte. Jag är inte i kris och inte så upprörd. Snarare lite trött och avtrubbad.
När jag för några veckor sen diskuterade Anna Odells aktion med en vän kom vi in på NUGs film från fjolårets vårutställning och kommenterade att den, om något konstverk från Konstfack, skulle vara perfekt för medierna att förfasas över. Jag kan nog tänka på en hel drös till med verk som skulle kunna bötfällas om ursprunget till alla konsthögskolors produktioner skulle granskas.
Vad som fascinerat när jag läst artiklar om Territorial Pissing är hur dålig koll berörda prefekter och handledare på Konstfack verkar ha. Ett verk som inte gått igenom handledning ska inte kunna godkännas vid examination. Det tycker jag låter mer än vettigt vid en magisterexamen i konst. Ändå är det ingen som vet om den godkända Territorial Pissing har setts av någon innan vårutställningen, om NUG haft några handledningssamtal alls eller om verket ens gjorts under hans Konstfackstid. Det säger inget om NUGs verk men otroligt mycket om den blajiga nivån på Konstfacks magisterexamen. Det tycker jag är det mest skandalösa om vi ska prata i dom banorna.
Det var längesen det konstaterades att de mest provocerande av konstverk inte är samma sak som de mest intressanta konstverken. Sensation och provokation ger inte automatiskt bra konst. Konstfackstudenten Anna Odells fejkade självmordsförsök har blivit rejält uppmärksammat i media, polisanmälts och fått landstingsråd att kräva pengar och en ursäkt från den berörda högskolan. Vad som kanske stör mer än själva handlingen är att Odell inte vill prata om vad hon gjort förrän i maj när hennes projekt är klart. Det är fattigt och synd att inte backa upp ett moraliskt tveksamt verk med ett syfte, en frågeställning eller åtminstone en liten samhällskritisk kommentar.
Konstfack startar nu en internutredning av händelsen och rektor Ivar säger i pressutskicket att “Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser”. I den här debatten har jag svårt att se att det är den juridiska aspekten som är den mest intressanta. Konstfack visade också senast förra vårutställningen en video där en del olagligheter förekom. Sånt kommer aldrig att kunna kontrolleras av en högskola. Pr-mässigt är Anna Odells bidrag till Konstfacks examensutställning 2009 redan en succé. Vad hennes konstprojekt är för något är det däremot ingen som riktigt vet, vilket iallafall för mig gör det hela svårt att diskutera fullt ut.
Lena Bergendahl, 08.16 (2008) a 08.16 min movie.
Ofta lyssnar jag på myspace samtidigt som jag har på datorn och tv:n står på i bakgrunden. Det är som att det skulle vara lättare att koncentrera sig på ett intryck om jag tar in allting på en gång. Egentligen tror jag inte alls på den strategin. För jag vet att jag hör bättre om det är nattsvart i rummet och att jag ser bättre när jag har hörselkåpor på mig i träverkstan. När det bara blir ett sinne i taget. I projektet Soundtracks, initierat av Mejan-studenterna Rut Karin Zettergren, Lena Bergendahl and Jennifer Rainsford, är det ljudet som får all uppmärksamhet. Det är lite som en novellsamling fast med bitar av ljud. I den andra nätpublikationen ligger fokus på ljud från installationer, dokumentärer och fiktioner som har separerats från sina bilder. Hörs ljuden tydligare när inte bilderna syns? Blir det andra berättelser?
Jag har inte sett alla de filmer vars ljud bildar Soundtracks #2 så det är svårt att säga. En film jag har sett är Lena Bergendahls sakligt ödesmättade 08.16 (2008). När jag nu bara tar till mig verkets voiceover är det som att jag på ett annat sätt lyssnar på vad som egentligen sägs, och det är fint. När jag såg videon 08.16 kunde jag däremot inte slita blicken från den rörliga bildens hypnotiserande dragningskraft. Det är lite skönt att slippa, att höra ifred. Jennifers Rainsfords I Visit the Oldest Woman I Know, I don’t Dare Asking Her About Prostitution (2008) har jag inte sett men efter att ha lyssnat på soundtracket är det som att mitt huvud utifrån stillbilden har broderat ut ett hänsynsfullt porträtt av en relation mellan gammal och ung. Kanske är det inte alls vad jag skulle föreställt mig om jag fått bilderna till, men det är minst lika tydligt. Det är ett modigt grepp att släppa videoverkens ljud lösa utan sina ofta betydelsebärande och förklarande bilder, men det håller och ger något nytt som ibland kanske till och med är ännu mer intressant.
Efter att Jan Åman fick släppa sitt tretton år långa grepp om Färgfabriken i december blev det idag klart vem som tar över för nu. Näste man att styra är konstnären Joachim Granit som tidigare varit projektledare på konsthallen. Mitt i de ekonomiska skandalerna var det här kanske den perfekta chansen för Färgfabriken att ta in någon otippad och få en sån där nytändning. Granit som konstnärlig ledare känns varken särskilt spännande eller självklart given. Förhoppningsvis dyker det iallafall upp någonting under hemsidefliken kommande utställningar och förhoppningsvis försvinner personhype-fliken som heter Jan Åman.
Ska det pratas kulturpolitik inför det kommande året är det varken finanskrisens påverkan på konstmarknaden eller kommersialiseringen av det svenska kulturlivet som är den hetaste frågan. Istället är det mest avgörande för den svenska kulturen en skolpolitisk fråga. Det kan tyckas långt från curatorutbildningar, Mejan och biennaldeltaganden men nu pratar vi framtiden och ett samhälles värdesättande av kompetenser. Det är stort och det är viktigare än Ikea-sponsrade utställningar på Liljevalchs och pratet om Klara Lidens stjärnkvaliteter ihop. Under våren fattar nämligen riksdagen beslut om den nya gymnasieskolan utifrån utredningen Framtidsvägen- en reformerad gymnasieskola. I utredningen föreslås en gymnasieskola där femtonåringar väljer om de ska gå en av de fem högskoleförberedande programmen eller en av de fjorton yrkesförberedande. Estetiska programmet har slutat upphöra och ingår istället i det humanistiska och mediaprogrammet har bakats ihop med samhällsprogrammet. Estetisk verksamhet slutar att vara ett kärnämne för alla elever i gymnasieskolan. Framtidsvägen är helt enkelt en rejäl urholkning av möjligheten att utbilda sig konstnärligt. Under en paneldiskussion på Konstfack i höstas hintade de utsända från utbildningsdepartementet att kritiken mot nedläggningen av estetiska programmet varit massiv och att det kan hända att det får vara kvar ändå. 2009 är året då vi håller tummarna för nästa generation kulturarbetare.
Publiken är populär nu. I höst vill alla nå ut och möta sina besökare. Det är samtal, workshops, seminarier och cirklar och om man gillar att göra prata, göra och lyssna finns det mer än någonsin att syssla med på vardagskvällarna.
Måndagar bjuder Liljecalchs på temakvällarna Alltid på en måndag, med teman hämtade från utställningen Den stora färgskrällen med verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström.
Tisdagar har Moderna Muséets Vänner sin Tisdagsklubb, med specialvisningar och seminarier, men den är bara för medlemmar.
Onsdagar bjuder Tensta konsthall på olika workshops varje vecka med sitt Onsdagsextra. Bonniers konsthall har även dom programmet Onsdagskvällar med utgångspunkt i utställningen Spirande vita nätter.
Torsdagar på Detroit är det workshop, readings, origami och vj-kvällar. Galleriet på Roslagsgatan är litet så föranmälan krävs även om det är öppet för alla.
