Missa ej
K-Special om Gustav Klucis. Pionjär inom fotografi- och affischkonst och medlem av den sovjetiska konstgruppen Konstruktivisterna. Repris 11/10 samt 14/10.
Gästinlägg “Radical Nature: Art and Architecture for a Changning Planet 1969-2009″
Londons konstvärld har under de senaste två åren frotterat sig i Kina, Indien, mytologier och diverse utställningar som på ett eller annat sätt drar paralleller till recensionen. I veckorna har jag observerat vad som onekligen känns som den nya utställningstrenden, nämligen Land Art och Environmental Art. Den stora utställningen är Barbican Centres Radical Nature: Art and Architecture for a Changning Planet 1969-2009 där flera av rörelsens största namn, såväl som mindre kända konstnärer, finns representerade. Land Art kategoriseras traditionellt som en undergren av konceptuell konst, och har sina rötter i det sena 1960-talets Amerika. Som så många andra politiska diskurser under 60-talet så var ekologirörelsen en reaktion på Modernismen. Kärnvapenhot, det pågående Vietnamkriget, miljöförstöringar, 1968 års studentrevolter och ekonomiska kriser avlöste varandra och vittnade om att Modernismen hade misslyckats. Konstnärer ifrågasatte idén om en natur med människan i centrum. Istället var det tanken om att människan bara var en beståndsdel i ett större ekosystem som var utgångspunkten.
Vad som också är centralt för de tidiga Land Art-konstnärerna är ett avståndstagande från det sena 1960-talets allt mer kommersiella konstvärld. Flera av konstnärerna skapade verk ute i naturen, som på så sätt var resistenta mot att bli ytterligare en handelsvara. Richard Smithsons Spiral Jetty (1970), en slags virvelformad pir skapad av sten och jord i Salt Lake, är antagligen det mest välkända Land Art-verket. I utställningen presenteras Smithsons verk med en film han själv spelade in en kort tid efter att verket stod färdigt. Filmad från en vindruta på en bil som i hög hastighet rör sig genom Utahs stäppliknande landskap och ackompanjerad av en dåligt inspelad berättarröst tillhörande konstnären, är resultatet långt ifrån dagens hyperprofessionella videokonstnärer. I filmen berättar konstnären om området runt Salt Lakes historia, dess landskap och hur verket skapades i en flera veckor lång byggprocess. Spiral Jetty, som är nästintill 1.5km lång, hämtade sin form från en Indiansk myt om en cyklon i mitten av sjön. Numera är verket sedan länge försjunket under vattenytan, och dyker endast tillfälligt upp när det är lågvatten. Dess uppenbart temporära existens blir en svidande kritik gentemot människans behov att testamentera sin dominans över naturen i form av monumentala byggnader.
Förutom att presentera giganter som Smithsons och hans tongivande monumentala verk, såväl som Newton Harris och Helen Mayer Harris eller Hans Haackes verk som analyserar ekosystemet; så finner vi också nyare verk. Gemensamt för alla verk, trots att många presenterar lösningar på miljöproblemet, är en underliggande kritik mot vår syn på naturen. Avsiktligt eller inte. Så som Tomas Saracenos Flying Gardens (2006). Saracenos’ verk är en form av hängande trädgårdar konstruerade av en grupp enorma plastbubblor fyllda med luft svävandes mellan galleriets väggar och förankrade i marken med hjälp av tre-fyra likadana bubblor innehållandes vatten. Mellan de svävande bollarna växer Tillandsia, en gräsaktig krukväxt som hämtar all sin näring från luften och vars popularitet i svenska hem nådde sin kulmen under slutet av 1980-talet. Denna hängande trädgård presenterar en utopisk och skrämmande vision om hur syretillförsel kan produceras i en värld där mark blir allt mer attraktiv för urban och industriell bebyggelse. På liknande principer bygger arkitektkollektivet A12:s Green Room (2009). Green Room påminner till utsidan om en telefonkiosk, men är till insidan fylld av grön vegetation. Väggarna är täckta i spegelglas, vilket förhöjer illusionen av en omfamnande skogsdunge. Här är naturen under extrem mänsklig kontroll. Istället för att presentera möjligheter för människan att anpassa sig för naturen, presenterar dessa två verk en möjlighet för naturen att anpassa sig till människan.
Inget verk i utställningen fångar denna mänskliga önskan mer än Henrik Håkanssons Fallen Forest (2006). På en yta inte mycket större än en studentlägenhet växer tät regnskog. Men marken som skogen växer på har flippats så att träden och buskarna växer horisontellt. Löven som ligger på marken har limmats fast. För att regnskogen överhuvudtaget ska kunna överleva i det sterila galleriutrymmet har ett antal fristående gigantiska spotlights riktats mot den och på baksidan av plattformen vittnar slangar om hur den artificiella bevattningen förser var växts kruka med vatten. Att gå in mellan träden är som att kliva in i en surrealistisk sagovärld där allting är obundet till tyngdlagen. Men snart far tankar om hur obalanserat relationen mellan människa och natur är genom huvudet. Sedan börjar jag tänka på vad som skulle hända om hela installationen ramlade över mig och min ickeexisterande sjukförsäkring. Jag går ut ur galleriet och möts av Barbicans brutala betongdjungel och tänker på hur relevant den här utställningen är för någon som inte bor i en storstad. Paradoxalt nog är denna konst beroende av en urban betraktare. I alla fall är det den som lever längst ifrån naturen som kommer bli starkast påmind om hur artificiellt dennes liv är.
På vägen ut till Barbican Centre’s bakgård för en obligatorisk cigarettpaus finner jag installationen I’m so Sorry. Goodbye (2009) av konstnärsparet Heather och Ivan Morison. Verket ser ut som en iglo täckt i kottfjäll och när man går in finns där sittplatser med bord och en miniservering som förser gästerna rooibus-te, gratis! Att sitta inne i denna skapelse är en fantastisk upplevelse som påminner om ens barndoms besök på diverse rastplatser under någon skogspromenad. Utanför hörs det porlande ljudet av fontänerna i dammen och jag glömmer för en stund vart jag befinner mig. Jag tror jag befinner mig i en hydda vid Dalälven. Frågan är hur länge denna varseblivning består? Inte speciellt länge, det räcker med att titta ut och se stenstaden. Men det är just denna kontrast som är så oerhörd och kanske är I’m so Sorry. Goodbye det verket som mest av allt understryker att det finns två olika värdar; den naturliga och den artificiella.
Johan Deurell
Frimärkssamlare
Jag har alltid haft svårigheter med att ta till mig konst med tydliga politiska inslag. Oftast för att det faller platt och när jag förväntar mig ett knytnäveslag i magen så lämnas man tom på intryck. Just nu visas en utställning med den tyske bortgångne konstnären KP Brehmer på Milliken Gallery. Alla målningar och teckningar kan kopplas till någon samhällsföreteelse såsom trafikolyckor, den tyska flaggans färger eller nazisternas fångkategorisering i deras koncentrationsläger.Breherms teckningar och målningar ger visserligen inga uppvaknande örfilar men däremot väcker de ett intresse i mig att fundera över relationen estetik och politik och hur viktig den var. Systematiseringen gör det ännu jävligare. Brehmer skriker inte, vilket känns befriande. Samtidigt attraheras jag av hans bilder som rent form- och färgmässigt väcker ha-begäret, det gör mig lite illamående men det lämnar mig åtminstone inte tom.
Upplevelsen
iloveyouihateyou Photo: Jesper Nordström
Det är lördagförmiddag på Magasin 3 och dörrarna har precis blivit upplåsta. Ett gäng unga män stiger ut från hissen något förvirrade och undrar när dagens performance äger rum. De får veta att det dröjer fem timmar till. Innan de går för att återkomma senare på dagen stiger de in i den enda utställningssalen som för tillfället är öppen. Där har chefsintendent Richard Julin tillsammans med videokonstnären Leah Singer och ljudkonstnären Lee Ranaldo, känd från bandet Sonic Youth arbetat fram en utställning med totalt fyra videoverk, tre av dem tillhörandes den nordamerikanska avantgardescenen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Idén har varit att koppla den tradtionen till Singers och Ranaldos verk iloveyouihateyou. Bilder av moln, dagsgamla ballonger och inspelningar från konserter där en publik i trans rör sig rytmisk till musik som vi inte hör löper på i nitton minuter men det är samtidigt i en evig loop precis som ljudinspelningar som spridits ut i rummet.
En del besökare håller för öronen, synligt plågade av växlingen mellan höga och låga frekvenser. Andra står kvar i en halvtimme, lutar sig mot en pelare eller lägger sig på golvet och försvinner in i något slags kontemplativt tillstånd. Klockan börjar närma sig fyra och konsthallen fylls hela tiden på med nya människor. Det går knappt att komma fram i salen när det är dags att tömma den för att förbereda för uppträdandet. Folk ser besvikna ut då de får höra att inte alla kommer att kunna få plats, lokalen tar bara 100 personer och jag får höra att det till och med köas utanför Magasin 3. Ett extranummer bokas in halv fem och de upprörda rösterna tystas.
Leah Singer sköter projektorerna som visar hennes filmer medan Ranaldo utför ett magiskt, hypnotiserande ljudperformance. Hans gitarr hänger i taket och svingas fram och tillbaka över hans huvud. Ett tag bär han på ett instrument som jag inte känner igen men det liknar någon typ av klocka som används vid katolska gudstjänster. Han använder en stråke för att spela på gitarren med och till slut tar han ner gitarren och spelar själv. Varenda person i rummet är helt fokuserade på vad som sker och några personer sitter i skräddarställning och ser ut att vara i trans. Det är magiskt på något vis. Det andra uppträdandet hinner jag inte se eftersom jag har fått uppgift att stå och vakta en dörr. Men jag ser att besökarna är minst lika tagna nu som då.
Så är det dags för konsthallen att stänga. Det tar längre tid än vanligt. De vill helt enkelt inte gå. Runt Lee Ranaldo står ett gäng unga män med medtagna skivor och ber om en autograf. Någon lämnar också en demo som han glatt tar emot och lägger ner i sin väska. Vid sextiden promenerar jag bort från Frihamnen. Med minnen från dagen önskar jag att sånt här borde äga rum oftare.
Det naturliga.
Januari och vårsäsongen inleds med två utställningar med organiskt tema, båda relaterade till vetenskap och filosofi. Skulptören Carl Boutard påbörjar året med en serie skulpturer där det organiska ska möta det vetenskapliga. Boutard som deltog i Bonniers konsthalls samlingsutställning På spaning efter det jag som flytt år 2007 har fortsatt på samma linje som då. Där visade han bland annat skulpturer, då inspirerade av övergivna kyrkogårdar. Boutard samlar in sina växtföremål likt en vetenskapsman samlar och undersöker sitt forskningsmaterial. Det ensliga och det övergivna är ständigt närvarande. Utställningen visas på Angelika Knäpper Gallery till och med den 15 feburari. GL Brierley deltog under hösten 2008 i samlingsutställningen Whispers of Immortality på Natalia Goldin Gallery. Brierley som är klassisk målare använder sig också till stor del av digital tekonologi för att att framställa sina sagoliknande verk. I Brierleys fantasylandskap möter det organiska mystiska gotiska illusioner som i verket Snotboy där vi kan urskilja ett klumpigt och kletigt snormonster om vi söker med vår blick. Andra verk ser ut att föreställa ett undervattensliv bland alger och koraller. Brierleys abstrakta miljöer får mig att tänka på dunklet i John Bauers sagoskogar med tunga toner av mörkgrönt och brunt. New Paintings har visats sedan november 2008 och fortsätter i drygt en vecka till.
Kulturrådets framtid är osäker.
Flera medier rapporterade idag inför den kommande kulturutredningen att Statens kulturråd troligen kommer att läggas ned. En annan myndighet som hotas av stängning och som också påverkar konstutövare runt om i landet är Konstnärsnämnden som varje år delar ut cirka 200 arbetsstipendier till Sveriges bildkonstnärer. Uppgiften att dela ut de statliga kulturbidragen tilldelas en ny myndighet som det ännu inte finns några fler uppgifter om. Alltså skulle båda myndigheterna förlora sina huvuduppgifter som är just bidragsutdelandet. Detta kan ses som ett steg mot slutet för dem båda. Utöver dessa ersätter den också Sveriges författarfond och Rikskonserter. Alltså verkar det som att fyra myndigheter kommer att slås samman till en. En regionalisering kan även vara på tal men allting förblir oklart tills att utredningen presenteras den 12 februari och tills dess lägger utredarna locket på.
Källa: http://www.dn.se
I ett disigt Los Angeles
Efter långa diskussioner kring arbetet med Tid&Plats: Los Angeles 1957-1968 så öppnade äntligen utställningen för drygt en månad sen. Diskussionerna handlade om huruvida Moderna museets chef Lars Nittve gjorde rätt i att anställasin fru, arkitekten Shideh Shaygan . Nu hade jag faktiskt inte tänkt att ge mig in i den nu ljumna debatten så nog om det. Utställningen som innehåller verk av de mest namnkunniga L.A.- konstnärerna från tiden (till exempel David Hockney, Ed Keinholz och James Turrell) samsas med tidstypisk design samt svartvita bilder av modernistisk arkitektur tagna av Julius Shulman, på museets mellersta våningsplan. Jag minns att en av mina initiala tankar var – varför gick de inte längre än såhär? Om jag förstår det rätt så har curatorerna Nittve, Essling tillsammans med sin medarbetare Shaygan velat skapa en illusion av att vi- besökarna befinner oss inuti ett av de vita Case Study-husen som vi ser på fotografierna. Så varför har man då nöjt sig med ett tiotal trädgårdskrukor och det lilla atriumet i det första rummets mitt? Men utställningens arkitektoniska aspekt glömmer jag relativt snabbt när jag hör musiken (Dream Lover) från Kenneth Angers film Kustom Kar Kommandos (1965) lite längre in i rummet. Angers videoverk är minst sagt hypnotiserande med sitt rosa skimmer, sina sexuella undertoner och kromade motordelar som noggrant putsas av den perfekta femtiotalshunken i sina tighta jeans. Ett annat guldkorn i en utställning som i sanningens namn duggar tätt om dem är Wallace Bermans Untitled (1966), ett verifax-collage där Berman håller en transistorradio i sin hand. Där vi normalt skulle sett en högtalare har Berman istället placerat olika bilder med olika symboler som kors och ormar varvat med hebreiska bokstäver som bildar ordet ”sanna fakta”. Möjligen ett resultat av Bermans judiska arv samt hans stora engagemang i beatkulturen. Både Angers och Bermans verk tillhör de smutsigare och kontrasten mellan dem och till exempel Doug Wheelers kliniska ljusmålning ger mig en känsla av att allt hände där och då. Att det kanske inte blir bättre än vad det var just de åren. Jag vet inte om jag har rätt i det men jag vet åtminstone att ni måste bege er dit innan den 6 januari då utställningen stänger sina dörrar. Du har gott om tid.
