På Gallery Steinsland Berliner visas nu den fjärde upplagan av TLJB, The Lisa Jonasson Biennal, där curatorerna Anna Ahlstrand, Kim Einarsson, Josefin Herolf genom ett livstidskontrakt tillsammans med konstnären Lisa Jonasson förbundit sig att ordna enkonstnärs-biennalen varannat år. Mental Fritid byggs upp av sju stora målningar men växer sig större än så, utställningen rör sig ut i rummet genom målade podier. I Mental Fritid är texterna lika mycket del av verken som Jonassons karaktäristiska figurer, det pastellfärgat associativa flödet av kommentarer, repliker, slagord och tankar bär vidare och vidare. Lisa Jonasson inspireras av det allmängiltiga tilltalet i dagens självhjälpslitteratur och kopplar det till de politiska floskler som för ett fyrtiotal år sedan manade till förändring. Språket har en inkluderande funktion genom sitt enkla och direkta tilltal liknande reklamens formuleringar. Because you’re worth it och Alla ska med ligger inte så långt ifrån varandra ändå.
Jag tänker genast på Övind Fahlströms World Map från 1972, en ideologisk karta och en brusande tankevärld. Mental Fritid är en säregen utställning, att följa texterna är som att kliva in i ett sökande huvud och läsa alla tankar och intryck högt, samtidigt. Ställningstagandena och uttalandena är inte konkret politiska som Fahlströms sjuttiotalsparoller, men samma intensitet kan hittas i ett tvåtusentalets uppgörelse med den mediala jakten på en ultimat metod för mental hälsa. Mental Fritid säger på ett fascinerande sätt alla dom ord som till slut blir ingenting, där allas ord blir ingens och lyckan inte ligger längre än en formulering bort. Det var längesen jag såg något som tyckte så mycket i ett konstsammanhang och det är skönt att bli så ordentligt genomkörd.
Londons konstvärld har under de senaste två åren frotterat sig i Kina, Indien, mytologier och diverse utställningar som på ett eller annat sätt drar paralleller till recensionen. I veckorna har jag observerat vad som onekligen känns som den nya utställningstrenden, nämligen Land Art och Environmental Art. Den stora utställningen är Barbican Centres Radical Nature: Art and Architecture for a Changning Planet 1969-2009 där flera av rörelsens största namn, såväl som mindre kända konstnärer, finns representerade. Land Art kategoriseras traditionellt som en undergren av konceptuell konst, och har sina rötter i det sena 1960-talets Amerika. Som så många andra politiska diskurser under 60-talet så var ekologirörelsen en reaktion på Modernismen. Kärnvapenhot, det pågående Vietnamkriget, miljöförstöringar, 1968 års studentrevolter och ekonomiska kriser avlöste varandra och vittnade om att Modernismen hade misslyckats. Konstnärer ifrågasatte idén om en natur med människan i centrum. Istället var det tanken om att människan bara var en beståndsdel i ett större ekosystem som var utgångspunkten.
Vad som också är centralt för de tidiga Land Art-konstnärerna är ett avståndstagande från det sena 1960-talets allt mer kommersiella konstvärld. Flera av konstnärerna skapade verk ute i naturen, som på så sätt var resistenta mot att bli ytterligare en handelsvara. Richard Smithsons Spiral Jetty (1970), en slags virvelformad pir skapad av sten och jord i Salt Lake, är antagligen det mest välkända Land Art-verket. I utställningen presenteras Smithsons verk med en film han själv spelade in en kort tid efter att verket stod färdigt. Filmad från en vindruta på en bil som i hög hastighet rör sig genom Utahs stäppliknande landskap och ackompanjerad av en dåligt inspelad berättarröst tillhörande konstnären, är resultatet långt ifrån dagens hyperprofessionella videokonstnärer. I filmen berättar konstnären om området runt Salt Lakes historia, dess landskap och hur verket skapades i en flera veckor lång byggprocess. Spiral Jetty, som är nästintill 1.5km lång, hämtade sin form från en Indiansk myt om en cyklon i mitten av sjön. Numera är verket sedan länge försjunket under vattenytan, och dyker endast tillfälligt upp när det är lågvatten. Dess uppenbart temporära existens blir en svidande kritik gentemot människans behov att testamentera sin dominans över naturen i form av monumentala byggnader.
Förutom att presentera giganter som Smithsons och hans tongivande monumentala verk, såväl som Newton Harris och Helen Mayer Harris eller Hans Haackes verk som analyserar ekosystemet; så finner vi också nyare verk. Gemensamt för alla verk, trots att många presenterar lösningar på miljöproblemet, är en underliggande kritik mot vår syn på naturen. Avsiktligt eller inte. Så som Tomas Saracenos Flying Gardens (2006). Saracenos’ verk är en form av hängande trädgårdar konstruerade av en grupp enorma plastbubblor fyllda med luft svävandes mellan galleriets väggar och förankrade i marken med hjälp av tre-fyra likadana bubblor innehållandes vatten. Mellan de svävande bollarna växer Tillandsia, en gräsaktig krukväxt som hämtar all sin näring från luften och vars popularitet i svenska hem nådde sin kulmen under slutet av 1980-talet. Denna hängande trädgård presenterar en utopisk och skrämmande vision om hur syretillförsel kan produceras i en värld där mark blir allt mer attraktiv för urban och industriell bebyggelse. På liknande principer bygger arkitektkollektivet A12:s Green Room (2009). Green Room påminner till utsidan om en telefonkiosk, men är till insidan fylld av grön vegetation. Väggarna är täckta i spegelglas, vilket förhöjer illusionen av en omfamnande skogsdunge. Här är naturen under extrem mänsklig kontroll. Istället för att presentera möjligheter för människan att anpassa sig för naturen, presenterar dessa två verk en möjlighet för naturen att anpassa sig till människan.
Inget verk i utställningen fångar denna mänskliga önskan mer än Henrik Håkanssons Fallen Forest (2006). På en yta inte mycket större än en studentlägenhet växer tät regnskog. Men marken som skogen växer på har flippats så att träden och buskarna växer horisontellt. Löven som ligger på marken har limmats fast. För att regnskogen överhuvudtaget ska kunna överleva i det sterila galleriutrymmet har ett antal fristående gigantiska spotlights riktats mot den och på baksidan av plattformen vittnar slangar om hur den artificiella bevattningen förser var växts kruka med vatten. Att gå in mellan träden är som att kliva in i en surrealistisk sagovärld där allting är obundet till tyngdlagen. Men snart far tankar om hur obalanserat relationen mellan människa och natur är genom huvudet. Sedan börjar jag tänka på vad som skulle hända om hela installationen ramlade över mig och min ickeexisterande sjukförsäkring. Jag går ut ur galleriet och möts av Barbicans brutala betongdjungel och tänker på hur relevant den här utställningen är för någon som inte bor i en storstad. Paradoxalt nog är denna konst beroende av en urban betraktare. I alla fall är det den som lever längst ifrån naturen som kommer bli starkast påmind om hur artificiellt dennes liv är.
På vägen ut till Barbican Centre’s bakgård för en obligatorisk cigarettpaus finner jag installationen I’m so Sorry. Goodbye (2009) av konstnärsparet Heather och Ivan Morison. Verket ser ut som en iglo täckt i kottfjäll och när man går in finns där sittplatser med bord och en miniservering som förser gästerna rooibus-te, gratis! Att sitta inne i denna skapelse är en fantastisk upplevelse som påminner om ens barndoms besök på diverse rastplatser under någon skogspromenad. Utanför hörs det porlande ljudet av fontänerna i dammen och jag glömmer för en stund vart jag befinner mig. Jag tror jag befinner mig i en hydda vid Dalälven. Frågan är hur länge denna varseblivning består? Inte speciellt länge, det räcker med att titta ut och se stenstaden. Men det är just denna kontrast som är så oerhörd och kanske är I’m so Sorry. Goodbye det verket som mest av allt understryker att det finns två olika värdar; den naturliga och den artificiella.
Johan Deurell
En dålig sak och en bra. Att en konsthögskola tar in jurister för att i förhand granska verk innan de når offentligheten är censur som vad jag vet inte sett sitt like någon annanstans. Ett av argumenten för att just Konstfack måste ta till dessa kontrollmekanismer är att skolan just nu är så hårt granskad av medierna. Jag ser det snarare som ett skäl till att försvara konststudenternas rätt att bli fällda först när de faktiskt brutit mot lagen, och inte stoppas innan. Den juridiska granskningen luktar desperation, publikfrieri och bakåtsträvande. Konstfack är skrämda till lydnad och rektor Ivar Björkman ter sig så ryggradslös att frågan om han kan vara kvar på sin post är mer aktuell än den tröttsamma diskussionen om konstens provokationer. Mejans Måns Wrange tar avstånd från granskningen, SvD:s Clemens Poellinger ifrågasätter rimligheten i det hela och DN:s Lisa Bjurwald ber Konstfack släppa den kreativa nödbromsen. Konstfacks ledning verkar inte ens lyckas med att vända kappan efter vinden.
Den bra saken är att det återigen finns hopp för att skapa ännu en generation underbetalda kulturarbetare. Gymnasieutredningen som kom under förra året föreslog en nedläggning av det estetiska programmet. Efter idogt opinionsarbete och otaliga remissvar från bland annat den bildpedagogiska institutionen på Konstfack, har det nu i dagarna läckt att det i gymnasiepropositionen som kommer i maj finns med ett estetiskt program igen. Heja framtiden!
På Galleri Jonas Kleerup visas till på söndag den stockholmbaserade konstnären Sean Roggs installation WOLF ram. I det tjugo minuter långa videoverket slår två barn sönder ett hus tills allt är förstört och de har eldat ner det till grunden. WOLF ram utgår från Roggs tidigare verk WOOD där han skildrar hur minderåriga kriminella bestraffas i en viss del av Sverige genom att deras familjers hus bränns ner.
Den här bakgrundsinformationen växer i huvudet medan jag ser på videon och den tillhörande installationen. Det hela känns övertydligt och färdigläst innan jag riktigt tittat på det hela. Verket blir sekundärt när den sociala fråga som tas upp skaver som en nagel i ögat. Innehållet överskuggar helt formen. Upplevde lite samma sak med Ann-Sofi Sidéns Vid sidan om när den visades på Bonniers konsthall. Verket var gripande inte för gestaltningens kvalitéer utan för att själva att själva fenomenet med spädbarnsinkast var så ofattbart. Det behöver inte vara något dåligt men det är ett annat sätt att ta med sig ett konstverk på.
Fick igår en inbjudan till ett samtal torsdag 16 april, 18.30, där Rogg förklarar sitt verk. Jag hade nog sett det estetiska i WOLF ram bättre utan någon förklaring alls, men tänkt mindre på medeltida mobbar utanför Uppsala.
Imorgon fredag är sista dagen för SteinslandBerliners utställning med den holländska konstnären Emmeline de Mooij. STRIP IT DOWN BABY, GIVE ME THOSE BARE NECESSITIES är den första presentationen av de Mooij i Skandinavien. Den består av collage, fotografi och installation och är ett rungande prov på skickliga kompositioner, rå naturromatik och mänsklig förvirring. Det är mycket material, men få utställningar känns så tydligt hela som den här gör. Till försäljning finns också Emmeline De Mooij och Melanie Bonajos bok Bush Compulsion – A Primitive Breaktrough in the Modern Mind publicerad av Museum Studio. Också jättefin. Om ni inte varit där, gå och se! Öppet 11-17.
Jag har alltid haft svårigheter med att ta till mig konst med tydliga politiska inslag. Oftast för att det faller platt och när jag förväntar mig ett knytnäveslag i magen så lämnas man tom på intryck. Just nu visas en utställning med den tyske bortgångne konstnären KP Brehmer på Milliken Gallery. Alla målningar och teckningar kan kopplas till någon samhällsföreteelse såsom trafikolyckor, den tyska flaggans färger eller nazisternas fångkategorisering i deras koncentrationsläger.Breherms teckningar och målningar ger visserligen inga uppvaknande örfilar men däremot väcker de ett intresse i mig att fundera över relationen estetik och politik och hur viktig den var. Systematiseringen gör det ännu jävligare. Brehmer skriker inte, vilket känns befriande. Samtidigt attraheras jag av hans bilder som rent form- och färgmässigt väcker ha-begäret, det gör mig lite illamående men det lämnar mig åtminstone inte tom.
Möjligen är det bara leda och tristess. Att gräset är grönare på andra sidan och allt det där. Men på senaste tiden har många event som jag entusiastiskt är i färd att trycka attending på visat sig äga rum i Malmö. Har det alltid vart kul i Malmö eller är det extra kul i Malmö just nu?
Trotjänaren i fråga om mingliga vernissager Loyal meddelade ju för ett tag sen att de lämnar oss i sticket för Skånes huvudstad, och redan då började man ju undra lite. KRETS har jag haft ögonen på länge, dom pumpar ur sig hur mycket bra projekt som helst och tar hit drösar av bra internationella konstnärer. I höst invigs också Moderna Museet Malmö, som kommer producera tre större utställningar per år. Konstnärsdrivna Cirkulationscentralen verkar också göra en hel del intressant. Sen tycker jag mycket bra folk verkar komma från Konsthögskolan i Malmö också. Ni märker, jag har tänkt på det här. Vi i Stockholm får ta och steppa upp vårt game.
Tensta konsthalls grupputställning Polyglottolalia säger sig “undersöka språket vid den punkt där det utvidgas, bryter samman eller blir extatiskt. Det är från denna plats vi berättar våra historier och förlorar oss i orden.” Utställningens titel är sammansatt av Polyglot, vilket är någon som talar många språk, och Glossolalia vilket betyder tungomålstalande.
Polyglottolalia presenterar både svenska och internationella konstnärer som alla intresserar sig för språket i sig och språk som gränsar till att vara något annat. Det kan låta som en bred tematik men väl i utställningen känns linjen tydlig. Många verk berör språkets förmåga att överlappa mellanrum, mellan dåtid och nutid, det undermedvetna och det medvetna, mellan jaget och den andre. Susan Hillers Sisters of Menon (1972-79) är en rekonstruktion av ett projekt byggt på automatisk skrift och hennes senare noteringar kring det. Språket blir här en spöklik hälsning från det okontrollerbara sinnet. Jag blir obekväm av verket, att inte veta var orden kommer ifrån eller vad dom vill säga gör mig misstänksam.
På samma sätt är jag på min vakt inför den israeliske konstnären Omer Fasts verk A Tank Translated (2002). På fyra monitorer visas intervjuer med israeliska soldater från en stridstank. De är unga män som alla talar in i kameran om sina erfafenheter från striderna. Genom textningen leker konstnären med deras ord, han redigerar översättningarna till att handla om annat än kommentarer kring krig. Med inlevelse talar plötsligt en av soldaterna om känslan av att stå framför en kamera. Det är smutsigt och förrädiskt, meningarna förskjuts och jag är förlorad mellan det talade språket som jag inte begriper och de dansande textremsorna.
Erik Bünger framför under vernissagen sitt slagkraftiga performance A lecture on schizophonia (2007-2009). På scenen står han som talare vid sidan om en stor videoprojektion, inramad av Twin Peaks-röda sammetsgardiner. Bünger beskriver scizophoni som “det som får hundar att skälla på högtalare, barn att leta efter gubben bakom lådan och infödingar att kräva tillbaka sina tillfångatagna själar.” Bünger berör språkets köttslighet, om hur den inspelade rösten lever vidare utan kropp och stannar tiden. Det är en fråga kring vart språket egentligen kommer ifrån.
Filmklippen avlöser varandra och refererar till allt från Barack Obama till Captain Howdy i Exorcisten. Plötsligt inser jag att vad jag tagit för talarens nervöst svajiga röst i själva verket är Büngers lek mellan sin egen förinspelade röst och sitt tal i realtid. Än en gång står jag där med en störigt skavande ovisshet kring vad det är jag hör och ser. Det är en hårfin gräns mellan att vara med på noterna och att inte vara det.
Kul.
Cissi Hultman, konststudent på Konstfack, toppar min bästalista just nu. När resten av Vita Havet på Konstfack fylldes av olika väggmålningar som skrek med gälla färger och skarpa konturer var det Hultmans ståtligt avskalade torn som det inte gick att slita blicken från. Helt perfekt och något skevt. Finstilt och monumentalt på en gång, precis på gränsen till att bli så perfekt att det istället skulle varit tråkigt. Brädorna sticks och barken skrapar mot ens ben och det hade varit riktigt fint att få klättra upp och bort en stund. Storformat passar Hultmans kyligt precisa teknik och det hela gör sig knappast rättvisa i bloggformat. Klicka för att kolla lite större. Men nu vet ni vad som blew my mind away i februari iallafall.
