Jag går på skandalskolan Konstfack. Det är ett himla liv kring oss och mest känner jag mig fascinerad över mediadrevets mekanismer. Moralpaniken och det plötsliga intresset. Dörrarna är extra mycket låsta efter hot mot skolan. Rektorn kallar till krismöte. Jag är inte i kris och inte så upprörd. Snarare lite trött och avtrubbad.
När jag för några veckor sen diskuterade Anna Odells aktion med en vän kom vi in på NUGs film från fjolårets vårutställning och kommenterade att den, om något konstverk från Konstfack, skulle vara perfekt för medierna att förfasas över. Jag kan nog tänka på en hel drös till med verk som skulle kunna bötfällas om ursprunget till alla konsthögskolors produktioner skulle granskas.
Vad som fascinerat när jag läst artiklar om Territorial Pissing är hur dålig koll berörda prefekter och handledare på Konstfack verkar ha. Ett verk som inte gått igenom handledning ska inte kunna godkännas vid examination. Det tycker jag låter mer än vettigt vid en magisterexamen i konst. Ändå är det ingen som vet om den godkända Territorial Pissing har setts av någon innan vårutställningen, om NUG haft några handledningssamtal alls eller om verket ens gjorts under hans Konstfackstid. Det säger inget om NUGs verk men otroligt mycket om den blajiga nivån på Konstfacks magisterexamen. Det tycker jag är det mest skandalösa om vi ska prata i dom banorna.
iloveyouihateyou Photo: Jesper Nordström
Det är lördagförmiddag på Magasin 3 och dörrarna har precis blivit upplåsta. Ett gäng unga män stiger ut från hissen något förvirrade och undrar när dagens performance äger rum. De får veta att det dröjer fem timmar till. Innan de går för att återkomma senare på dagen stiger de in i den enda utställningssalen som för tillfället är öppen. Där har chefsintendent Richard Julin tillsammans med videokonstnären Leah Singer och ljudkonstnären Lee Ranaldo, känd från bandet Sonic Youth arbetat fram en utställning med totalt fyra videoverk, tre av dem tillhörandes den nordamerikanska avantgardescenen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Idén har varit att koppla den tradtionen till Singers och Ranaldos verk iloveyouihateyou. Bilder av moln, dagsgamla ballonger och inspelningar från konserter där en publik i trans rör sig rytmisk till musik som vi inte hör löper på i nitton minuter men det är samtidigt i en evig loop precis som ljudinspelningar som spridits ut i rummet.
En del besökare håller för öronen, synligt plågade av växlingen mellan höga och låga frekvenser. Andra står kvar i en halvtimme, lutar sig mot en pelare eller lägger sig på golvet och försvinner in i något slags kontemplativt tillstånd. Klockan börjar närma sig fyra och konsthallen fylls hela tiden på med nya människor. Det går knappt att komma fram i salen när det är dags att tömma den för att förbereda för uppträdandet. Folk ser besvikna ut då de får höra att inte alla kommer att kunna få plats, lokalen tar bara 100 personer och jag får höra att det till och med köas utanför Magasin 3. Ett extranummer bokas in halv fem och de upprörda rösterna tystas.
Leah Singer sköter projektorerna som visar hennes filmer medan Ranaldo utför ett magiskt, hypnotiserande ljudperformance. Hans gitarr hänger i taket och svingas fram och tillbaka över hans huvud. Ett tag bär han på ett instrument som jag inte känner igen men det liknar någon typ av klocka som används vid katolska gudstjänster. Han använder en stråke för att spela på gitarren med och till slut tar han ner gitarren och spelar själv. Varenda person i rummet är helt fokuserade på vad som sker och några personer sitter i skräddarställning och ser ut att vara i trans. Det är magiskt på något vis. Det andra uppträdandet hinner jag inte se eftersom jag har fått uppgift att stå och vakta en dörr. Men jag ser att besökarna är minst lika tagna nu som då.
Så är det dags för konsthallen att stänga. Det tar längre tid än vanligt. De vill helt enkelt inte gå. Runt Lee Ranaldo står ett gäng unga män med medtagna skivor och ber om en autograf. Någon lämnar också en demo som han glatt tar emot och lägger ner i sin väska. Vid sextiden promenerar jag bort från Frihamnen. Med minnen från dagen önskar jag att sånt här borde äga rum oftare.
Det var längesen det konstaterades att de mest provocerande av konstverk inte är samma sak som de mest intressanta konstverken. Sensation och provokation ger inte automatiskt bra konst. Konstfackstudenten Anna Odells fejkade självmordsförsök har blivit rejält uppmärksammat i media, polisanmälts och fått landstingsråd att kräva pengar och en ursäkt från den berörda högskolan. Vad som kanske stör mer än själva handlingen är att Odell inte vill prata om vad hon gjort förrän i maj när hennes projekt är klart. Det är fattigt och synd att inte backa upp ett moraliskt tveksamt verk med ett syfte, en frågeställning eller åtminstone en liten samhällskritisk kommentar.
Konstfack startar nu en internutredning av händelsen och rektor Ivar säger i pressutskicket att “Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser”. I den här debatten har jag svårt att se att det är den juridiska aspekten som är den mest intressanta. Konstfack visade också senast förra vårutställningen en video där en del olagligheter förekom. Sånt kommer aldrig att kunna kontrolleras av en högskola. Pr-mässigt är Anna Odells bidrag till Konstfacks examensutställning 2009 redan en succé. Vad hennes konstprojekt är för något är det däremot ingen som riktigt vet, vilket iallafall för mig gör det hela svårt att diskutera fullt ut.
Lena Bergendahl, 08.16 (2008) a 08.16 min movie.
Ofta lyssnar jag på myspace samtidigt som jag har på datorn och tv:n står på i bakgrunden. Det är som att det skulle vara lättare att koncentrera sig på ett intryck om jag tar in allting på en gång. Egentligen tror jag inte alls på den strategin. För jag vet att jag hör bättre om det är nattsvart i rummet och att jag ser bättre när jag har hörselkåpor på mig i träverkstan. När det bara blir ett sinne i taget. I projektet Soundtracks, initierat av Mejan-studenterna Rut Karin Zettergren, Lena Bergendahl and Jennifer Rainsford, är det ljudet som får all uppmärksamhet. Det är lite som en novellsamling fast med bitar av ljud. I den andra nätpublikationen ligger fokus på ljud från installationer, dokumentärer och fiktioner som har separerats från sina bilder. Hörs ljuden tydligare när inte bilderna syns? Blir det andra berättelser?
Jag har inte sett alla de filmer vars ljud bildar Soundtracks #2 så det är svårt att säga. En film jag har sett är Lena Bergendahls sakligt ödesmättade 08.16 (2008). När jag nu bara tar till mig verkets voiceover är det som att jag på ett annat sätt lyssnar på vad som egentligen sägs, och det är fint. När jag såg videon 08.16 kunde jag däremot inte slita blicken från den rörliga bildens hypnotiserande dragningskraft. Det är lite skönt att slippa, att höra ifred. Jennifers Rainsfords I Visit the Oldest Woman I Know, I don’t Dare Asking Her About Prostitution (2008) har jag inte sett men efter att ha lyssnat på soundtracket är det som att mitt huvud utifrån stillbilden har broderat ut ett hänsynsfullt porträtt av en relation mellan gammal och ung. Kanske är det inte alls vad jag skulle föreställt mig om jag fått bilderna till, men det är minst lika tydligt. Det är ett modigt grepp att släppa videoverkens ljud lösa utan sina ofta betydelsebärande och förklarande bilder, men det håller och ger något nytt som ibland kanske till och med är ännu mer intressant.
Januari och vårsäsongen inleds med två utställningar med organiskt tema, båda relaterade till vetenskap och filosofi. Skulptören Carl Boutard påbörjar året med en serie skulpturer där det organiska ska möta det vetenskapliga. Boutard som deltog i Bonniers konsthalls samlingsutställning På spaning efter det jag som flytt år 2007 har fortsatt på samma linje som då. Där visade han bland annat skulpturer, då inspirerade av övergivna kyrkogårdar. Boutard samlar in sina växtföremål likt en vetenskapsman samlar och undersöker sitt forskningsmaterial. Det ensliga och det övergivna är ständigt närvarande. Utställningen visas på Angelika Knäpper Gallery till och med den 15 feburari. GL Brierley deltog under hösten 2008 i samlingsutställningen Whispers of Immortality på Natalia Goldin Gallery. Brierley som är klassisk målare använder sig också till stor del av digital tekonologi för att att framställa sina sagoliknande verk. I Brierleys fantasylandskap möter det organiska mystiska gotiska illusioner som i verket Snotboy där vi kan urskilja ett klumpigt och kletigt snormonster om vi söker med vår blick. Andra verk ser ut att föreställa ett undervattensliv bland alger och koraller. Brierleys abstrakta miljöer får mig att tänka på dunklet i John Bauers sagoskogar med tunga toner av mörkgrönt och brunt. New Paintings har visats sedan november 2008 och fortsätter i drygt en vecka till.
Flera medier rapporterade idag inför den kommande kulturutredningen att Statens kulturråd troligen kommer att läggas ned. En annan myndighet som hotas av stängning och som också påverkar konstutövare runt om i landet är Konstnärsnämnden som varje år delar ut cirka 200 arbetsstipendier till Sveriges bildkonstnärer. Uppgiften att dela ut de statliga kulturbidragen tilldelas en ny myndighet som det ännu inte finns några fler uppgifter om. Alltså skulle båda myndigheterna förlora sina huvuduppgifter som är just bidragsutdelandet. Detta kan ses som ett steg mot slutet för dem båda. Utöver dessa ersätter den också Sveriges författarfond och Rikskonserter. Alltså verkar det som att fyra myndigheter kommer att slås samman till en. En regionalisering kan även vara på tal men allting förblir oklart tills att utredningen presenteras den 12 februari och tills dess lägger utredarna locket på.
Källa: http://www.dn.se
Efter att Jan Åman fick släppa sitt tretton år långa grepp om Färgfabriken i december blev det idag klart vem som tar över för nu. Näste man att styra är konstnären Joachim Granit som tidigare varit projektledare på konsthallen. Mitt i de ekonomiska skandalerna var det här kanske den perfekta chansen för Färgfabriken att ta in någon otippad och få en sån där nytändning. Granit som konstnärlig ledare känns varken särskilt spännande eller självklart given. Förhoppningsvis dyker det iallafall upp någonting under hemsidefliken kommande utställningar och förhoppningsvis försvinner personhype-fliken som heter Jan Åman.
Ska det pratas kulturpolitik inför det kommande året är det varken finanskrisens påverkan på konstmarknaden eller kommersialiseringen av det svenska kulturlivet som är den hetaste frågan. Istället är det mest avgörande för den svenska kulturen en skolpolitisk fråga. Det kan tyckas långt från curatorutbildningar, Mejan och biennaldeltaganden men nu pratar vi framtiden och ett samhälles värdesättande av kompetenser. Det är stort och det är viktigare än Ikea-sponsrade utställningar på Liljevalchs och pratet om Klara Lidens stjärnkvaliteter ihop. Under våren fattar nämligen riksdagen beslut om den nya gymnasieskolan utifrån utredningen Framtidsvägen- en reformerad gymnasieskola. I utredningen föreslås en gymnasieskola där femtonåringar väljer om de ska gå en av de fem högskoleförberedande programmen eller en av de fjorton yrkesförberedande. Estetiska programmet har slutat upphöra och ingår istället i det humanistiska och mediaprogrammet har bakats ihop med samhällsprogrammet. Estetisk verksamhet slutar att vara ett kärnämne för alla elever i gymnasieskolan. Framtidsvägen är helt enkelt en rejäl urholkning av möjligheten att utbilda sig konstnärligt. Under en paneldiskussion på Konstfack i höstas hintade de utsända från utbildningsdepartementet att kritiken mot nedläggningen av estetiska programmet varit massiv och att det kan hända att det får vara kvar ändå. 2009 är året då vi håller tummarna för nästa generation kulturarbetare.
Efter långa diskussioner kring arbetet med Tid&Plats: Los Angeles 1957-1968 så öppnade äntligen utställningen för drygt en månad sen. Diskussionerna handlade om huruvida Moderna museets chef Lars Nittve gjorde rätt i att anställasin fru, arkitekten Shideh Shaygan . Nu hade jag faktiskt inte tänkt att ge mig in i den nu ljumna debatten så nog om det. Utställningen som innehåller verk av de mest namnkunniga L.A.- konstnärerna från tiden (till exempel David Hockney, Ed Keinholz och James Turrell) samsas med tidstypisk design samt svartvita bilder av modernistisk arkitektur tagna av Julius Shulman, på museets mellersta våningsplan. Jag minns att en av mina initiala tankar var – varför gick de inte längre än såhär? Om jag förstår det rätt så har curatorerna Nittve, Essling tillsammans med sin medarbetare Shaygan velat skapa en illusion av att vi- besökarna befinner oss inuti ett av de vita Case Study-husen som vi ser på fotografierna. Så varför har man då nöjt sig med ett tiotal trädgårdskrukor och det lilla atriumet i det första rummets mitt? Men utställningens arkitektoniska aspekt glömmer jag relativt snabbt när jag hör musiken (Dream Lover) från Kenneth Angers film Kustom Kar Kommandos (1965) lite längre in i rummet. Angers videoverk är minst sagt hypnotiserande med sitt rosa skimmer, sina sexuella undertoner och kromade motordelar som noggrant putsas av den perfekta femtiotalshunken i sina tighta jeans. Ett annat guldkorn i en utställning som i sanningens namn duggar tätt om dem är Wallace Bermans Untitled (1966), ett verifax-collage där Berman håller en transistorradio i sin hand. Där vi normalt skulle sett en högtalare har Berman istället placerat olika bilder med olika symboler som kors och ormar varvat med hebreiska bokstäver som bildar ordet ”sanna fakta”. Möjligen ett resultat av Bermans judiska arv samt hans stora engagemang i beatkulturen. Både Angers och Bermans verk tillhör de smutsigare och kontrasten mellan dem och till exempel Doug Wheelers kliniska ljusmålning ger mig en känsla av att allt hände där och då. Att det kanske inte blir bättre än vad det var just de åren. Jag vet inte om jag har rätt i det men jag vet åtminstone att ni måste bege er dit innan den 6 januari då utställningen stänger sina dörrar. Du har gott om tid.
Publiken är populär nu. I höst vill alla nå ut och möta sina besökare. Det är samtal, workshops, seminarier och cirklar och om man gillar att göra prata, göra och lyssna finns det mer än någonsin att syssla med på vardagskvällarna.
Måndagar bjuder Liljecalchs på temakvällarna Alltid på en måndag, med teman hämtade från utställningen Den stora färgskrällen med verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström.
Tisdagar har Moderna Muséets Vänner sin Tisdagsklubb, med specialvisningar och seminarier, men den är bara för medlemmar.
Onsdagar bjuder Tensta konsthall på olika workshops varje vecka med sitt Onsdagsextra. Bonniers konsthall har även dom programmet Onsdagskvällar med utgångspunkt i utställningen Spirande vita nätter.
Torsdagar på Detroit är det workshop, readings, origami och vj-kvällar. Galleriet på Roslagsgatan är litet så föranmälan krävs även om det är öppet för alla.
